onefight

Fel, fel, fel. Så himla fel. Förstår själva sättet att tänka på. Jo hej jag vill göra dig glad nu, så jag säger bara så men jag menar inte det jag säger. Du är ju dum i huvudet och förstår ingenting, och nu försöker jag bara göra dig glad. För det är ju mitt jobb. Vill bara bli av med dig. Lilla unge, stick härifrån och gör något vettigt av ditt liv. Ja, jag vet att du tänker så. För vi alla vet att det egentligen inte är pappas fel. Det är mitt fel. Okej han har gjort illa mig både fysiskt och psykiskt, faktiskt. Tyvärr. Erkänner det nu. Men jag har ju aldrig sagt till honom att det han gör är fel, då är det väl klart att han fortsätter? Det är min uppgift att säga åt honom om han gör något som inte är rätt. Det vet vi alla, så ingen behöver längre låtsas. Ingen behöver leka längre. Jag vet ju hur det är. Om jag sitter och ritar på ett bord, då slutar ju inte jag förän någon kommer och säger till mig. Om jag inte vet att det är fel, förstås. Och förmodligen vet väl inte att vad som är rätt och fel. Och det är min uppgift att antingen tala om det för honom, eller för någon annan. Jag har aldrig berättat för en enda människa att min pappa har slagit mig. För några dagar sedan tog jag tag i den saken och berättade. Inte en jävel visste innan! För jag är så himla feg. Jag vill bara inte inse det själv. Vill inte erkänna för mig själv att han har slagit mig. Men nu gjorde jag det. Förmodligen tycker du som just nu sitter och läser det här att jag är dum i huvudet. Men det är så jag tänker. Nu kan du bara ge mig ännu en förklaring. Varför skulle det här vara pappas fel? Det är ju jag som har gjort honom till den idiot han är idag! Det är jag som aldrig sagt till, vilket har gjort att han fortsatt. Kolla på resultatet bara.. Nu sitter han utan pengar och tycker synd om sig själv. Har knappt råd att leva längre. Han har ingenstans att ta vägen. För han passar inte in någonstans. Ingen vill ha en sån idiot i närheten. Och det är tack vare mig det här.

Jag vet att jag har rätt. Ni kan inte hitta någon mer förklaring till det här. Så tänker jag! Och så är det. Det är inte ofta jag har rätt, men nu har jag det. Jag vet det. Kom med en till förklaring om det jag säger nu är fel. Kom med en gång. Vänta inte, säg det bara. Men ni lär väl inte komma fram och säga något till mig, eftersom jag har rätt. Är nästan bombsäker på det. Men vi får se, kanske är det så att jag har fel? Jag vet inte, men jag tror inte det. Kom bara med en till förklaring så lyssnar jag. Jag lovar, den här gången tänker jag lyssna. Riktigt noga dessutom. Ska verkligen ta till mig. Men jag tror inte att det finns någon mer förklaring. Det är mitt fel, inte pappas! Som 13 åring känner jag mig okunnig. Men måste ändå få komma ut med mina tankar, för att få er att ge ännu mig tydligare förklaringar. Säg mig bara en sak nu...