onefight

Jag vill inte vänta. Jag vill inte att tiden ska gå så jävla sakta som den gör. Önskar bara att jag kunde vrida fram klockan, och stanna när det gått flera flera år. När min pappa är död. Det är klart jag skulle bli ledsen och helt jävla förstörd om min pappa bara dog nu. Det är inte så jag menar. Vet inte om jag förklarar så bra nu, men värt ett försök är det väl. Innan jag börjar så måste jag säga det här, tro inte att jag skulle bli glad om min pappa dog! För så är det inte. Men i vissa stunder så önskar jag faktiskt bara att han försvann. Långt bort. Min morfar skulle inte ha försvunnit. För han var värd så mycket mer. Han var värd ett liv. Dock var han inte värt ett liv som han hade, för det var väl inte det bästa. Han var omringad av en massa kärringar som tog hand om honom och trodde att dom var något stort. Hur som helst, nu orkar jag inte gå vidare in på det ämnet. Men varför kunde det inte ha varit min pappa som försvann? Vi alla människor är värda ett liv, självklart. Det kan jag inte säga emot faktiskt. Däremot tycker jag att människor på denna sketna jord ska börja tänka till lite. Föräldrar som är så elaka så dom inte ens kan hantera sin ilska på rätt sätt, är de verkligen värda ett liv och respekteras som kungar? Nu vet jag inte vad andra har för åsikter om mina skit texter jag skriver nu, men det struntar jag fullständigt i. Det är såhär jag tycker och tänker, sen vad andra tycker om det är inte mitt problem. Nu säger jag det jag tänker och struntar i om jag inte vårdar mitt språk, jag struntar i hur fel det är av mig att tänka såhär. För en gångs skull tänker jag varlig ärlig upp till 100% och bara skriva det som kommer upp i huvudet. Såhär är det i mina tankar, det här tänker jag på just nu. Jag tycker inte att personer som behandlar andra som skit ska behandlas som kungar. Till exempel min pappa då.. Han har alltid behandlat andra personer som om dom vore värdelösa. Han har kränkt, har har tryckt ner folk totalt, han har misshandlat andra både fysiskt och psykiskt. Ja, det är inte bara hans idiotiska åsikter om allting, det kallas ren jävla misshandel. Och det vet jag. Han har inte ens någon rätt att be någon hålla käften. Folk kanske inte fattar det, men det sätter faktiskt djupa sår i en. Det enda en förälder behöver göra för att sänka ner ens barn totalt är att be den hålla käften. Mer än så behöver man inte göra. Tro mig, det gör ont att få höra sånt. Jag kan höra sånt från andra i min ålder, men fan inte från mina föräldrar. Där går verkligen gränsen till smärta. Och nu är det så att min pappa har både sagt och gjort mer än att bett mig hålla käften. Men just nu är det inget jag orkar tänka på faktiskt. Skitsamma.. Det jag vill komma fram till med det här är att jag inte tycker att de som håller på som idioter ska respekteras fullt ut. På något sätt borde dom väl ändå straffas? Om jag tar överdos på heroin, då skulle jag straffas som bara fan. Men om jag är elak mot någon annan, trycker ner på något sätt, då får jag minsann inget jävla straff. Folk bryr sig alltså mer om jag förstör för mig själv genom att ta droger än om jag förstör någon annans liv. Om jag tar droger, då är det synd om mig. Det håller jag med om. Det är riktigt synd om mig då måste jag säga. Men på ett sätt får jag ändå skylla mig själv lite. Men däremot om jag kränker någon annan, då är det inte synd om mig. Det är synd om offret som jag kränker då. Men det verkar inte riktigt människor nu för tiden förstå. Inte vad jag ser iallafall. Hela tiden, varenda jävla dag ser jag någon som blir ned tryckt av någon idiot. Men är det någon annan som ser? Är det någon annan som hör? Till sist, är det någon annan som bryr sig? Vill dom kanske inte se eller höra? När jag säger att jag ser personer som blir kränkta menar jag inte att dom får spö och blir mobbade till döds. Utan det räcker med att någon säger att man är efterbliven eller liknande. Eller att någon går förbi en och pekar finger. Det låter ju inte så farligt, men jag ser ju för fan att de tar åt sig som bara den. Jag är varken blind eller döv, så jag både ser och hör. Oftast blandar jag mig i också. För det är så jäkla svårt att låta bli att ta tag i jäveln som beter sig som djävulen själv. Men är det någon annan som ser? Nej, för det är ingen annan som bryr sig. Inte ett dugg. Jag vet ju hur det är själv. Jag har själv mobbat andra. Och då var jag så idiotisk så jag förstod inte ens vad mobbning innebar. Jag fattade ingenting. Jag tänkte bara "Men herregud hur jävla känsliga är dom egentligen?". Men nu har jag insett att folk är väldigt känsliga. Bara för att jag inte tar åt mig speciellt mycket när folk säger saker till mig så betyder inte det att andra inte tar åt sig. För jag är så jävla van vid att bli kallad saker och trampas ner som om jag vore en dörrmatta. För det är så jag har växt upp. Ska jag vara ärlig så lärde jag mig inte att min pappa gjorde fel förän kanske ett halv år sen. Jag fattade inte. Jag trodde han gjorde rätt, jag trodde alla gjorde så. Men tydligen inte. Tydligen är det hur fel som helst. Men det är inget jag riktigt förstår nu heller. Eller jag förstår, men ändå inte fullt ut. Fortfarande har jag kvar lite tankar "Ja, men han vill ju bara uppfostra mig rätt och lära mig hyffs. Därför gjorde han allt det där, för att visa att man straffas när man gör fel. Och då lär han mig att jag inte ska göra fel. För jag vet att om jag gör fel nu så får jag stryk.". Ja, den tanken har jag ännu kvar i mitt huvud. Vill få bort den, försöker. Men nej, känns ändå som att min pappa på något sätt gör rätt. Att misshandla sina ungar är aldrig rätt, det vet jag väl. Men han ville bara uppfostra oss.