onefight

Jag är trött på att toffla efter dig hela tiden, känner mig mer eller mindre som en slav. Jag gör allt du ber mig om, jag lyssnar alltid på dina råd och jag tar alla dina order. Att jag inte duger, att jag är värdelös och att jag kanske borde försvinna härifrån är signalerna du sänder. Är det så konstigt, att jag vid vissa stunder faktiskt bara vill dö? Det låter så brutalt, så grovt och så överdrivet. Men det är inte överdrivet. Det är oförståligt, att jag ens sitter här och lägger ned all min kraft på att försöka ge en bra beskrivning på hur jag känner mig och hur jag tänker. Det finns ingen hjälp längre. Det enda jag kan göra, är att stirra dig rakt in i ögonen, säga precis vad jag tycker och tänker om dig, tala om för dig vilken dålig pappa du är och har varit, och sedan gå min väg och klara mig, helt utan dig. Vad är det för mening med att hela tiden ljuga och vara falsk? Jag är inte så idiotisk som du är, jag är ingen människa som ljuger, håller hemligheter och håller saker inom mig. Jag är bara inte det, jag lovar! Och jag vill bevisa det. Jag vill bevisa, att jag är så otroligt mycket starkare än vad jag i nuläget visar. Jag vill visa, att jag är starkare än dig. Men jag kan inte, jag vågar inte, jag fegar ur. Jag tar hela tiden ett steg tillbaka, och sedan sjunker jag ned till nivå noll igen. Måste börja om, på nytt, och verkligen försöka satsa på riktigt nu. Men det tar bara stop, det går inte, jag vågar inte. Vågar inte göra någon förändring, vågar inte ta det där stora steget framåt. Men jag är rädd att jag om ett tag faktiskt måste göra det. Jag känner adrenalinet rusa genom kroppen, och all min kraft går endast åt på att bara sitta still och försöka ta det lugnt så jag inte ska få någon kick och få det där raseri utbrottet som bara ligger och väntar inom mig.