onefight

Även jag börjar bli less på det här, vilken jag tycker du borde förstå. Du varken ser eller hör mig, du ignorerar mig bara helt iskallt samtidigt som du begär att jag ska springa efter dig som en slav. Jag kan tyvärr inte göra så mycket mer än att låta dig klara dig på egen hand. Jag måste ta tag i mitt eget liv och ta hand om mig själv, vilket innebär att jag inte kan behandla dig som en kung. Jag vill bara ditt bästa, men eftersom du vägrar lyssna och ta order så ber jag dig gå din väg och finna lyckan, någon annan stans. När du känner dig redo att börja kämpa, så kan du komma till mig. Jag står här, med öppna armar och tar emot dig. Jag gör allt, för att du ska må bra. Du är ju trots allt min pappa, och jag tycker om dig något otroligt. Men jag kommer inte att springa efter dig längre, jag kommer inte att vara din räddare i nöden. Du är vuxen och måste lära dig att klara dig själv. Du måste lära dig att livet inte blir bättre av att slå och skrika på sina barn, eller göra andra idiotiska saker. Det är inte ditt fel, det har jag aldrig påstått och kommer heller aldrig tycka det. Jag vet vems fel det är. Men istället för att älta och gnaga, så får man väl ändå ta tag i saken och göra något åt det. Jag kommer ingenstans med att supa mig dyngrak, jag kommer ingenstans med att slåss och jag kommer ingenstans med att älta. Jag måste börja på riktigt nu. Jag är redo, jag är beredd. Men om jag förlorar dig en enda gång till, om du ännu en gång sviker mig, om jag ännu en gång får reda på att du ljugit för mig, så är du borta. Då lär du aldrig mer få se eller höra din dotter, och det ska du ha jävligt klart för dig. Som sagt så vill jag dig bara väl, och jag älskar dig. Önskar bara att även du kunde känna likadant för mig. Hur som helst så hoppas jag att du förstår mig, trots att du inte läser det här och trots att du inte är frisk där uppe i skallen. Förlåt mig pappa, men jag måste göra något för mitt eget bästa. Du måste förstå.