onefight

När utredningen blev klar och dem satte diagnosen ADD på mig, så varken tyckte och tänkte jag ingenting. Men någon vecka efter började tankarna bubbla upp i skallen. Jag hatar det. Räcker det inte med allt annat jag gått och går igenom? Nej, för på samma gång har jag ADD också. Det blir ju dubbelt så svårt, med allt jag gör, hela tiden. Kanske är det därför jag mått så extremt dåligt? Jag vet inte. Har inte en jävla aning egentligen. Men jag blir så besviken, på hela världen. Att gud eller någon annan idiot där uppe bara pekar ut vissa personer på det där viset. "Han ska få cancer och dö, hon ska bli våldtagen av sin pappa, den där gubben ska bli stämplad som pedofil fastän han inte är det, det där landet ska bli fattigt, den där lilla flickan ska få en ADD diagnos, osv..". Jag har alltid undrat vem fan det är som bestämmer allt här i världen. Önskar att det för ett tag skulle vara jag som var bossen och få styra allting. Jävlar vad härligt allting skulle vara... Ryser av blekaste tanken bara. Inte en jävel skulle få utsättas för något som anses vara orättvist. För det är det värsta som finns i hela världen tror jag. Orättvisa.

Han hotar och är elak, fortfarande. "Om du gör detta, så dödar jag dig", eller i värsta fall "Om du INTE gör detta, så dödar jag dig"... Men jag bryr mig inte längre. Eller jo, egentligen så bryr jag mig. Men jag är så van vid meningarna, så jag reagerar inte längre på när han säger sådant. Jag vet ju inte om han menar det eller inte. Om jag nu skulle göra motsatsen mot vad han sa, skulle han verkligen döda mig då? Jag vet inte. Kan inte tänka mig det. Men man ska ju aldrig vara säker. Jag bryr mig inte, det smartaste är väl bara att lyssna på fanskapet och göra som han säger. Jag är en person som alltid utmanar ödet, men i detta fall, så är jag alldeles för rädd.

Bla bla bla, jag orkar inte beskriva flera känslor längre. För, vem fan bryr sig? Det sista jag tänker beskriva nu är känslorna som jag irrar runt just nu. Jag är glad och så, men helt plötsligt kan humöret vända och jag blir verkligen skit grinig. Jag skojar inte, jag har aldrig varit så överdriven som nu. Ena sekunden är jag jätteglad och pratar så mycket så folk för skavsår i öronen. Andra sekunden sitter jag helt jävla tyst och dagdrömmer, och tredje sekunden irriterar jag mig på varenda liten grej. Jag har börjat förvarna människor jag är med, att mitt humör vänder jättefort. Jag brukar förklara att ingenting är deras fel, och att jag inte är sura på dem. Så det enda folk gör är att skratta åt mig eler hålla käften stängd när dem ser att jag börjar bli sur. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta, men jobbigt som fan är det i alla fall.


Nu var det sista jävla pappret jag skrev och beskrev mina ytterst ointressanta och jobbiga känslor. Jag skriver inte längre. Inte alls. Är förvånad att jag skriver det här, faktiskt. Jävligt förvånad. Nåja, hädanefter pratar jag istället. För innerst inne är jag en riktigt jobbig jävla snackpåse. Iblans kommer jag fram, men ibland kommer mitt dagdrömmande fram och då pratar jag inte alls mycket. Det är förjävla tråkigt att skolan börjar igen. Hata, hata, hata och återigen HATA skolan och lärarna. Nåja, det är ett tag till jag får stå ut. När jag går ut nian, kommer jag inte tveka på att vara glad resten utav mitt jävla liv. Då kommer jag aldrig mer att klaga på skolan. Aldrig! Detta var det sista från mig, skriftligt, tror jag i alla fall.