onefight

Det gnager och gnager i mig, det tillverkar stora sår i min själ, det gör ont, nästan så ont så jag bara skulle vilja packa väskan och sticka härifrån. Långt härifrån... Till ett ställe, där de extrema problemen inte uppstår. Till ett ställe där det värsta som kan hända är att man bryter en nagel. Sådana problem uppskattar jag. Jag älskar det, Eftersom det alltid finns en bra lösning. Jag älskar problem med lösningar. Till en början får man panik ångest attacker, och sedan, efter bara några minuter, så kan det gå över. Det löser sig, det går bra, du blir glad igen och kan leva vidare. Men nu är mitt problem större än så. Det är inte min nagel som gått av, det är ju så mycket värre. Det är min pappa det handlar om. Den där gubben som skrek och smällde i dörrar. Den där gubben som kallade mig allt man bara kan tänka sig. Den där gubben som slog mig. Han som gjorde mig illa, både på utsidan och insidan. Den där gubben är min pappa. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill bort. Bort till det stället där jag varken kan se eller höra, någon eller något. Jag blir frustrerad, på allt och alla, men jag vet själv inte varför. Jag älskar känslan av att göra något jag inte får. Men jag hatar när folk ser på mig som en förstörare. Vad ska jag göra om inte bara undvika att tänka så djupt? Jag undviker det, men det kommer tillbaka, gång på gång, i olika syften. Idag tänkte jag inte över huvud taget, jag bara gjorde som jag kände för och struntade fullständigt i vad alla andra tyckte om saken. Men nu, när jag väl sitter här, så börjar tankarna irra runt i skallen igen. Denna gången är det inga positiva tankar. Jag funderar på vad fan jag gör här, och varför i helvete jag inte bara skjuter skallen av mig själv.