LOOK AT ME NOW
"Jag ska göra allt för att uppfostra mina barn på rätt sätt. Dom ska inte bli kriminella, dom ska inte mobba andra, dom ska inte vara uppkäftiga, dom ska inte skapa problem och dom ska sköta skolan. Dom ska vara perfekta. Och för att bli perfekta, måste jag lära dom rätt och fel. När dom gör ett litet fel skriker jag på dem. Om dom gör ett större fel ger jag dem ingen mat. Om dom gör ett stort fel, till exempel att spilla vatten på bordet, då tar jag tag i dom, skriker på dom, ger ingen mat till dom, kastar in dom i väggen, slänger ut dom ur lägenheten och slår till dom på käften. För då lär dom ju aldrig göra om samma fel igen, eftersom dom vet vilka konsekvenser det blir av det sen. Så ska jag uppfostra mina ungar!". Jag måste säga att jag förstår precis hur du tänker, pappa. Men sättet du tänker på är helt fel. Se på mig nu.. Egentligen vill jag inte skylla ifrån mig på dig. För du har ju aldrig fel, det vet både du och jag. Du har alltid rätt, oavsett vad alla andra säger. Jag står fast vid det. Nu skriver jag inte bara det här, utan jag menar det också. Jag menar allt jag skriver nu. Den här gången tänker jag faktiskt vara ärlig. Okej, det gör ont när jag säger det här. Men nu gör jag det iallafall. Det är bland annat du som har gjort mig till den värdelösa personen jag är idag. Du har kastat otroligt mycket skit på mig, jag har tagit emot all skit och nu står jag här och vet inte var jag ska göra av med skiten. Jag har försökt göra av med skiten genom att trycka ner andra. Men tydligen funkade inte det heller. Det slutade med att jag fick gå på samtal med någon som pratade om mobbning. Det slutade inte heller så bra, för jag lyssnade aldrig på vad hon sa. Jag försökte bara slingra mig ur det genom att käfta emot och ifrågasätta varenda litet ord hon sa. Men tillslut gick det över. Jag har försökt göra mig av med skiten genom att göra saker man inte får göra. Om en lärare sa åt mig att jag inte fick rita på bordet så kunde jag ta en fet jävla penna och kluddra över hela bordet bara för att jävlas. Sa dom åt mig att inte smälla i dörrarna så smällde jag igen dom dubbelt så hårt som jag gjort tidigare. Alltså, jag gjorde verkligen fel hela tiden. Ville inte visa att jag var ledsen, så istället visade jag det genom att vara arg. När jag var liten så slogs jag också. Jag hade ett offer hela tiden, för jag visste att han gjorde motstånd och slog tillbaka. Jag gillade inte lugna och blyga personer, jag ville alltid ha lite motstånd. Och det vill jag fortfarande. Varenda jävla dag slogs jag med honom. Tog stryptag på han tills han blev röd i ansiktet, och sedan slog jag honom tills han började blöda näsblod. Samma visa om och om igen. Lärarna vågade inte riktigt lägga sig i eftersom de visste hur otroligt vilda vi båda var. Den där killen var helt upp och ner vänd, kastade bord på mig och höll på som en jävla galning, medan jag slog honom. De vuxna personerna såg väl kanske inte alltid, men ett par tre gånger gjorde dom det. Dom kontaktade inte min mamma, därför visste hon inte om det. Hon vet därmed inte om det nu heller. Inte så mycket iallafall, jag har bara berättat att jag har blivit slagen av honom en gång. Men nu ska jag inte gå vidare in på det ämnet. Nu tänker jag mer på det här viset... Hur mycket har jag förändrats sen det året jag var som värst? -Jag var nog som värst när jag var kanske 9 år gammal. Nu har åren gått, men har jag förändrats? Ja, det har jag. Lika uppkäftig är jag faktiskt inte. Jag lyder mer regler, och inte bara pappas. Även alla andras. Jag slåss inte på samma sätt längre. Visst jag kanske har tryckt upp någon mot väggen någon enstaka gång, men det är ingenting mot vad jag gjorde förut. Ja, nu är det utsidan vi snackar om. Nu vidare till insidan. Hur mådde jag då, och hur mår jag nu? Har det förändrats? -Ja, det har förändrats. Förut förstod jag inte riktigt att jag hade det dåligt hemma och att min pappa inte var riktigt frisk i huvudet. Jag trodde att alla hade det så. Jag mådde inte sådär jättebra, men kunde ändå vara glad bara jag tänkte positivt. Och nu då... Hur mår jag nu? Jo, nu mår jag sämre än sämst. Helt pist off. Känns hela tiden som att hela världen ska rasa samman, vilket den säkert kommer att göra snart. Så ja, mitt humör och min insida har förändrats en hel del. Jag har börjat förstå lite mer. Min pappa är sjuk i hela huvudet. Men på samma gång är det lite mitt fel att han är som han är. Jag har liksom aldrig sagt åt honom, då är det ju klart som fan att han inte slutar hålla på. Och om jag gör fel så är det klart att han blir arg. Jag vill inte förstå honom, men nu gör jag det. Det finns ingen som håller med mig. Inte en jävel. Men jag känner ändå såhär.
Min pappa är vuxen, och han har alltid rätt.
Och sen måste jag berätta en till sak. Jag bara måste få ur mig det. Jag har hela tiden sagt att min pappa inte har slagit mig. Jag vill inte göra det till en big deal, men nu är det ju så att han har slagit mig. Mamma vet tydligen inte om det. Ingen vet om det. Han har inte gjort världens misshandel på mig och slagit in hela jävla näsan på mig. Men slagit mig har han gjort. Inte med knytnäve, utan bara en vanlig käftsmäll. Inte bara en gång, han har gjort det ett antal gånger. Somsagt så vill jag inte göra det till en stor grej. Det var längesen och jag kommer knappt ihåg. Bara lite svaga bilder. Men det är inget jag tänker på just nu. Hur som helst, nu har jag iallafall sagt det jag hela tiden velat säga. Egentligen vill jag inte få ur mig det här. Inte ens på papper. Inte ens till mig själv så ingen annan ser. Har försökt trängt in det bara. Inte förän nu har jag vågat riva upp dessa minnen. Jag tycker inte om att skriva det här. Det gör bara så fruktansvärt ont att hela tiden veta att det jag skriver är sant. Skulle vilja att jag ljög just nu, men tyvärr. Det gör jag inte. Som jag sa, inte världens misshandel. Bara lite slag på käften... Vet inte om det räknas som misshandel eller inte faktiskt. Hur som helst, nu kom sanningen fram.
JAG GER UPP
Gör vad ni vill. Säg vad ni vill. Men nu är det såhär, jag orkar inte längre.
Jag ger upp. Jag skojar inte nu, jag gör verkligen inte det. Jag ger upp!
Hoppas det finns någon som är nöjd nu...
FUCKING SHIT
Ska jag vara helt ärlig? Ja, det ska jag.
Sanningen är den att jag vet inte om jag kommer klara av det här så länge till.
JAG HAR TAGIT ETT BESLUT
Okej, nu gör jag såhär. Jag tänker inte prata med min pappa. Jag mår inte alls bra av det här, men vad har jag för alternativ? Fan vad svårt det här är. Fan vad jobbigt det är. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle hamna i ett läge där det handlade om allt eller inget. Men tydligen gjorde jag det. Jag är så osäker. Det enda jag går och tänker på under dagarna är "Ska jag ringa pappa eller inte?!". Den tanken har jag i huvudet 24 timmar om dygnet. Men nu har jag tagit mitt beslut. Jag ringer honom inte. Jag struntar i vad min bror säger. Om han vill så får han slå mig, jag tänker iallafall inte ta första steget och ringa pappa. Mamma kan få tjata i evigheter. Jag kommer inte att ringa, oavsett vad ni säger. För nu har jag insett en sak som jag inte riktigt har förstått tidigare.. Jag har aldrig någonsin gjort ett enda fel i min pappas närhet. Jag har aldrig varit otrevlig mot han. Jag har alltid ringt honom. Jag har alltid gjort det han bett mig att göra. Och nu är det här första gången jag trotsar hans regler. Och det jag kan säga är att det inte är lätt. Jag har ångest över det här hela tiden. En obehaglig känsla snurrar runt i min kropp. Jag skakar för jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har kunnat välja på två olika vägar. Jag har alltid varit osäker, och det är jag fortfarande. Men nu har jag tagit mitt beslut, och nu vet jag vilken väg jag ska gå. Nu är det bara att hoppas på att den väg jag väljer är rätt. Hoppas att den väg jag väljer är vägen till lycka...
ORKAR INTE
Ursäkta, men vad fan är det du inte förstår? Jag börjar bli så jävla trött på dig och ditt jävla tjat om allt jävla ting. Du sätter en sån otrolig jävla press på mig så det går inte ens att beskriva med ord. Känner mig fan intryckt i ett litet jävla hörn. Du påstår alltså att jag inte anstränger mig? Du tycker att jag måste börja skärpa mig? Jävla kärring, det märks verkligen att du inte förstår vad det här är för något. Du förstår inte ett jävla skit. Du ligger på samma nivå som pappa nu. Ingen av er förstår. Mother fucker, jag orkar inte det här längre. Det går inte en enda jävla dag utan att du ska hålla på med ditt fucking tjat om allting. "Sköt skolan. Du måste börja anstränga dig. Du måste visa lite respekt. Var lite snäll. Var inte uppkäftig. Gör si, gör så...". Jävla kärring jävel jag är inte efterbliven om det är det du tror. Jag fattar! Ibland har jag bara lust att rymma hemifrån eller hamna hos en fosterfamilj eller vad fan som helst. Allvarligt jag får fan ryckningar av det här. Vill bara sparka sönder hela jävla jordklotet.
Ännu en gång har jag kommit ner till den nivån då jag bara är fucking arg. Jävla helvete!
TRYING SO HARD
Jag vill inte vänta. Jag vill inte att tiden ska gå så jävla sakta som den gör. Önskar bara att jag kunde vrida fram klockan, och stanna när det gått flera flera år. När min pappa är död. Det är klart jag skulle bli ledsen och helt jävla förstörd om min pappa bara dog nu. Det är inte så jag menar. Vet inte om jag förklarar så bra nu, men värt ett försök är det väl. Innan jag börjar så måste jag säga det här, tro inte att jag skulle bli glad om min pappa dog! För så är det inte. Men i vissa stunder så önskar jag faktiskt bara att han försvann. Långt bort. Min morfar skulle inte ha försvunnit. För han var värd så mycket mer. Han var värd ett liv. Dock var han inte värt ett liv som han hade, för det var väl inte det bästa. Han var omringad av en massa kärringar som tog hand om honom och trodde att dom var något stort. Hur som helst, nu orkar jag inte gå vidare in på det ämnet. Men varför kunde det inte ha varit min pappa som försvann? Vi alla människor är värda ett liv, självklart. Det kan jag inte säga emot faktiskt. Däremot tycker jag att människor på denna sketna jord ska börja tänka till lite. Föräldrar som är så elaka så dom inte ens kan hantera sin ilska på rätt sätt, är de verkligen värda ett liv och respekteras som kungar? Nu vet jag inte vad andra har för åsikter om mina skit texter jag skriver nu, men det struntar jag fullständigt i. Det är såhär jag tycker och tänker, sen vad andra tycker om det är inte mitt problem. Nu säger jag det jag tänker och struntar i om jag inte vårdar mitt språk, jag struntar i hur fel det är av mig att tänka såhär. För en gångs skull tänker jag varlig ärlig upp till 100% och bara skriva det som kommer upp i huvudet. Såhär är det i mina tankar, det här tänker jag på just nu. Jag tycker inte att personer som behandlar andra som skit ska behandlas som kungar. Till exempel min pappa då.. Han har alltid behandlat andra personer som om dom vore värdelösa. Han har kränkt, har har tryckt ner folk totalt, han har misshandlat andra både fysiskt och psykiskt. Ja, det är inte bara hans idiotiska åsikter om allting, det kallas ren jävla misshandel. Och det vet jag. Han har inte ens någon rätt att be någon hålla käften. Folk kanske inte fattar det, men det sätter faktiskt djupa sår i en. Det enda en förälder behöver göra för att sänka ner ens barn totalt är att be den hålla käften. Mer än så behöver man inte göra. Tro mig, det gör ont att få höra sånt. Jag kan höra sånt från andra i min ålder, men fan inte från mina föräldrar. Där går verkligen gränsen till smärta. Och nu är det så att min pappa har både sagt och gjort mer än att bett mig hålla käften. Men just nu är det inget jag orkar tänka på faktiskt. Skitsamma.. Det jag vill komma fram till med det här är att jag inte tycker att de som håller på som idioter ska respekteras fullt ut. På något sätt borde dom väl ändå straffas? Om jag tar överdos på heroin, då skulle jag straffas som bara fan. Men om jag är elak mot någon annan, trycker ner på något sätt, då får jag minsann inget jävla straff. Folk bryr sig alltså mer om jag förstör för mig själv genom att ta droger än om jag förstör någon annans liv. Om jag tar droger, då är det synd om mig. Det håller jag med om. Det är riktigt synd om mig då måste jag säga. Men på ett sätt får jag ändå skylla mig själv lite. Men däremot om jag kränker någon annan, då är det inte synd om mig. Det är synd om offret som jag kränker då. Men det verkar inte riktigt människor nu för tiden förstå. Inte vad jag ser iallafall. Hela tiden, varenda jävla dag ser jag någon som blir ned tryckt av någon idiot. Men är det någon annan som ser? Är det någon annan som hör? Till sist, är det någon annan som bryr sig? Vill dom kanske inte se eller höra? När jag säger att jag ser personer som blir kränkta menar jag inte att dom får spö och blir mobbade till döds. Utan det räcker med att någon säger att man är efterbliven eller liknande. Eller att någon går förbi en och pekar finger. Det låter ju inte så farligt, men jag ser ju för fan att de tar åt sig som bara den. Jag är varken blind eller döv, så jag både ser och hör. Oftast blandar jag mig i också. För det är så jäkla svårt att låta bli att ta tag i jäveln som beter sig som djävulen själv. Men är det någon annan som ser? Nej, för det är ingen annan som bryr sig. Inte ett dugg. Jag vet ju hur det är själv. Jag har själv mobbat andra. Och då var jag så idiotisk så jag förstod inte ens vad mobbning innebar. Jag fattade ingenting. Jag tänkte bara "Men herregud hur jävla känsliga är dom egentligen?". Men nu har jag insett att folk är väldigt känsliga. Bara för att jag inte tar åt mig speciellt mycket när folk säger saker till mig så betyder inte det att andra inte tar åt sig. För jag är så jävla van vid att bli kallad saker och trampas ner som om jag vore en dörrmatta. För det är så jag har växt upp. Ska jag vara ärlig så lärde jag mig inte att min pappa gjorde fel förän kanske ett halv år sen. Jag fattade inte. Jag trodde han gjorde rätt, jag trodde alla gjorde så. Men tydligen inte. Tydligen är det hur fel som helst. Men det är inget jag riktigt förstår nu heller. Eller jag förstår, men ändå inte fullt ut. Fortfarande har jag kvar lite tankar "Ja, men han vill ju bara uppfostra mig rätt och lära mig hyffs. Därför gjorde han allt det där, för att visa att man straffas när man gör fel. Och då lär han mig att jag inte ska göra fel. För jag vet att om jag gör fel nu så får jag stryk.". Ja, den tanken har jag ännu kvar i mitt huvud. Vill få bort den, försöker. Men nej, känns ändå som att min pappa på något sätt gör rätt. Att misshandla sina ungar är aldrig rätt, det vet jag väl. Men han ville bara uppfostra oss.
Ibland skulle jag bara vilja stå på ett berg och bara skrika ut. Berätta för alla hur jävla många smällar jag fått ta. Så folk får någon förståelse för mig. För just nu, verkar det inte vara speciellt många som fattar att mitt liv inte är det lättaste.
KOMMER ALDRIG FRAM
Mer än såhär tycker jag faktiskt att du borde ge. Du säger att du bryr dig, men varför kan du inte bevisa det då? Jag tror inte alls på dina ord längre. Jag börjar bli så jävla trött på att jämt behöva trippa på mina tår och vara rädd för att du ska bli arg på mig. Jag börjar bli så jävla trött på att jag jämt får ta all skit. Börjar bli så jävla trött på att du påstår att allt alltid är mitt fel. Är det verkligen så? Är allt alltid mitt fel? Det verkar som det. Så som du beter dig pappa, det är inte okej. Det är inte normalt. Du är inte normal!
Det här spelar ingen roll längre. Ni behöver inte hjälpa mig, för det här funkar iallafall inte. Jag kommer ingenstans med att försöka längre. Ärren kommer aldrig gå bort. Inget kan läka mina sår. Nu börjar jag diskutera med mig själv igen. Varför fortsätter jag ens leva i den här skiten? -Det vet jag inte. Bra fråga, men inget bra svar. Jag kan inte längre sätta ord på saker och ting. Jag kan inte längre må sådär bra som jag gjorde en gång i tiden. Den gången jag mådde bra, det var på den tiden jag inte förstod någonting. Det var på den tiden jag trodde att alla ungar hade lika idiotiska pappor som jag. Åren gick, och nu har jag insett en sak. Jag har insett att det här inte alls är normalt. Alla har det inte lika illa som jag. Det är väl tur det, synd vore väl om alla hade lika pissigt liv som jag. Jävligt synd vore det. Så det är ju tur det iallafall. Om man ska tänka positivt vill säga. Om man ska tänka negativt, vilket jag kommer att göra nu, så tänker jag såhär: Varför är det just jag som har det såhär? -Och ja, där har vi ännu en fråga som jag inte har något bra svar på. Det är inte mycket här i världen jag har bra svar på måste jag ju säga. Det är inte mycket klokt jag skriver. Just the same shit, over and over again.
Just nu vill jag bara somna och aldrig mer vakna upp. Det skulle vara jävligt skönt faktiskt. Eller att somna och vakna upp i sin dröm. Få träffa någon som man har där uppe i himlen som man saknar...
GRATTIS
Du har fått så många chanser. Du har så mycket makt alltså, ord räcker inte ens till. Går inte att förklara. Men du är liksom som en gud. Eller ska man kanske säga Hitler? Ja hej, min farsa är Hitler. Vet inte vad jag ska säga för att få en bra beskrivning på det. Men det är du som styr mitt liv. Det är du som tar över. Det är du som får mig att bete mig konstigt vid vissa tillfällen. Det är du som bestämmer över mig. Ingen annan, bara du. Ingen får vara elak mot mig, bara du. Du är herren på täppan. Jag vill göra något åt saken, men jag kan inte. Nu är det garanterat försent. Jag har vant mig vid känslorna. Sårad, besviken och helt världelös.
Pappa, du vann. Nu är det försent att ångra sig. Du har gjort det nu. Du har trampat ner mig, totalt. Spelar ingen roll vad du säger nu, för jag har tappat förtroendet för dig, helt och hållet. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga längre. Jag har tappat alla ord. Det jag kan säga nu är att jag är riktigt besviken på dig. Hoppas att du en vacker dag kan bli frisk och normal. För just nu lever du precis som en psykopat. Hoppas du är jävligt nöjd nu. Jag vill bara hjälpa dig. Jag har alltid gjort allt för dig. Vad du än har bett om, så har jag gjort det. Jag har visat sån otrolig kärlek och respekt till dig. Men har jag fått någon kärlek och respekt tillbaka? Nej, det har jag inte. Det är riktigt synd. Det är sorgligt. Det är tragiskt, rent ut sagt. Jag förstår inte hur världen kan vara så jävla orättvis som den är.
Pappa. Grattis på fars dag...
FÖRSÖKER BÖRJA OM
När känslorna tar över, då är det inte lätt. I vissa stunder kan jag vara helt off, bara sitta och stirra in i en vägg utan att svara på frågor. Då kan jag inte tänka överhuvudtaget. I vissa stunder tänker jag alldeles för mycket. Jag diskuterar med mig själv och hamnar i så djupa tankar så jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen längre. Antingen kan jag bli riktigt frustrerad då och vill bara rycka av mig mitt hår. Eller så blir jag helt gråtfärdig och hamnar i en otrolig svacka. Tankarna om att ta livet av sig bara växer. Samtidigt som jag sitter och funderar över vad i helvete jag lever för, så försöker jag även få fram det som är bra i mitt liv. Det som är bra med min mamma är att hon åtminstonde försöker förstå. Hon lyckas inte så bra måste jag säga, men hon försöker iallafall och det vet jag. Min bror är ingen person som pratar om känslor osv. Istället försöker han göra mig glad hela tiden. Inte bara sitta och prata liksom, utan gå ut och röja runt. Bara slappna av och ha roligt. Det är så han visar att han bryr sig. Och det är såklart hur jäkla bra som helst att man inte alltid bara sitter och pratar, utan att man även har någon som man kan ha riktigt roligt med. Sen de övriga personerna runt omkring mig. Min släkt, förstås. Och mina vänner. Jag är otroligt tacksam över att jag inte går runt för mig själv, utan att folk verkligen visar att dom bryr sig.
Nu försöker jag få fram både de bra och de mindre bra sakerna i mitt liv. Nu har jag redan rabblat upp lite positiva saker. Nu vidare till smärtan. Ja, jag har ju en pappa. Vad kan man säga om han egentligen? Ska jag vara helt ärlig så känner inte jag min pappa. Jag har inte en aning om vem gubbfan är. Han har skapat så otroligt många problem, och hela tiden försöker han slingra sig ur dom. Han försöker fly från problemen. Skulderna växer som bara den, och vad gör han? Jo, han struntar fullständigt i det. Istället ber han sina två enda barn att ge att pengar att leva på. Eller nu gör han inte det längre, men förut gjorde han det.
-"Du, får jag låna 300 kronor av dig? Du får tillbaks dom en vecka, lovar."
-"Ja visst får du det.".
Efter en vecka, fortfarande inte fått några pengar tillbaka. Två veckor gick.. Tre veckor.. Fyra.. Fem.. Ett år... Och så var det glömt. Vet inte riktigt hur mycket pengar han är skyldig mig egentligen. Men det har jag släppt nu. Det är inte pengarna som är viktiga för mig. Jag skiter i om jag får tillbaks något eller inte. Ingenting jag bryr mig om. Han kan lika gärna ta alla sina jävla pengar och bränna upp. Det jag bryr mig om är att han lovar så jävla mycket, sen håller han aldrig det han lovar. Han har lovat mig en hel del saker, men han har aldrig hållt något. Han ljuger för mig, precis hela tiden. Hela hans liv består av en himla massa lögner. Därför har jag också så fruktansvärt svårt att tro på honom när han säger att han älskar mig. Min pappa har alltid varit konstig. Annorlunda. Udda. När jag var liten hade jag missvis med kompisar, och när jag var med dom och fick träffa deras föräldrar verkade det så himla annorlunda mot hur jag hade det hemma. Deras pappor var så snälla, samtidigt som dom kunde sätta gränser på vad man fick göra och inte. Själv tog jag aldrig hem några kompisar. Till mamma tog jag hem, men inte till pappa. Jag visste ju liksom inte vad min pappa skulle få för sig att göra? Hur skulle han bete sig? Det var så svårt att lista ut. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar ibland frågade varför vi aldrig kunde vara hemma hos min pappa, men jag hittade jämt på en massa bortförklaringar. Som barn visste jag inte vad jag skulle göra. Och det vet jag för den delen inte nu heller faktiskt. Det är svårt. Riktigt svårt. Det har alltid varit tungt att bära på all börda inom mig. Under alla dessa år har jag lärt mig att just mitt liv inte fungerar okej om jag inte släpper ut allt jag har inom mig. På rätt sätt då förstås. När jag var liten kastade min pappa ut mig ur lägenheten när han blev arg. Han struntade dessutom i att ge mig mat. Han skrek på mig som en galning. Och så kommer jag ihåg att han kunde ta tag i min arm och rycka i den och hota med att slå mig eller i värsta fall döda mig. Samma sak gjorde han mot min bror. Men min pappa har alltid haft något mer emot mig, jag har liksom alltid varit den som han hatar mest eller hur man nu ska förklara det. Men ytterligare några år tillbaka så slog min pappa min bror. Men det är ingenting jag vill minnas, så det är nästan borta. Inte helt, har fortfarande lite tankar om det, men inte så grova. När jag och min bror var små var vi båda otroligt våldsamma. Vi slogs med varandra. Men samtidigt skyddade min bror mig. Ingen fick slå mig, bara han. Samma sak gällde med mig, ingen fick slå min bror, bara jag. Vi var verkligen vilda. Han kom och slog mig och jag kastade knivar på honom. Men fortfarande hade vi stunder då vi visade kärlek till varandra. Jag har alltid älskat min bror, och jag kommer alltid att göra det. Varken mamma eller pappa är nummer 1 för mig. Nummer 1 är min bror, oavsett vad. Självklart är mina föräldrar viktiga för mig, otroligt viktiga. Men om jag fick välja så skulle min bror vara den absolut sista personen jag ville förlora. Så är det bara. När min pappa var elak mot mig och min bror så försökte han alltid göra mig glad. Vi satt och pratade om hur cp i huvudet vår pappa var, men samtidigt skämtade vi om det. Jag har alltid känt mig trygg i min brors närhet.
Sen kommer vi fram till ytterligare ett problem.. Att jag inte kan prata. Särskilt inte med vuxna. Egentligen är jag en person som uttrycker mig väldigt bra. När jag pratar så pratar jag inte bara med munnen, utan med hela kroppen. Jag visar och förklarar. Jag beskriver. Men när jag sätter mig själv i en obehaglig sits, då sitter jag bara och spänner mig och använder inte ens munnen när jag snackar. Då är jag bara helt tyst. Mumlar kanske lite då & då, bara för att bekräfta att jag "lyssnar". Fast i själva verket lyssnar jag ju inte, men jag säger att jag gör det iallafall. När framförallt vuxna personer frågar mig något så svarar jag aldrig ärligt. För jag kan inte. Jag tänker bara "Vad vill gubben eller kärringen ha för svar nu då?". Och jag tror att det där kommer ifrån pappa. Eller jag vet att det gör det! Om han inte fick det svar han ville ha så smällde han till direkt. Slängde ut mig, skrek på mig, gav mig ingen mat och hotade mig. Samma sketna visa, varenda jävla gång. Men inte vågade jag säga ifrån, jag var ju för fan ett litet barn. Han var ju så mycket större och starkare än mig. Om jag sa ifrån skulle han gå på mig ännu mer och säkerligen slå mig. Och fortfarande törs jag inte säga ifrån min pappa. Det går bara inte. Omöjligt rent ut sagt!
Ännu en gång kommer jag tillbaks till den här diskussionen om min pappa. Det är han det handlar om mest. När jag mår såhär ur uselt så blir min låtsas pappa ett störande moment. Jag HATAR när han säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Jag HATAR när han ens tittar på min mamma. Jag tycker om honom, visst. Men ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad på honom så jag vill bara spöa ner honom. Han är inte min pappa. Min pappa är min pappa, inte någon annan. Ibland kan jag också bli såhär jäkla frustrerad på min mamma. Hon tror så jävla mycket. Hon tror att hon vet allt, men hon vet inte ett jävla skit av det här. Det kanske låter på henne som att hon fattar och blablabla, men det gör hon verkligen inte. Jag orkar inte förklara på vilket sätt hon inte förstår, för då blir jag bara arg. Men hur som helst så fattar hon inte ett skit. Folk får tro vad dom vill om mig. Om ni nu tror att jag är en liten snorunge som inte gör ett skit utan bara begär att alla andra ska göra jobbet åt mig, så får ni väl tro det då. Men så är det inte. Jag begär inte att någonska göra någonting åt mig. Om ni vill så kan ni lika gärna ignorera mig totalt och sköta annat istället. Ni behöver inte hjälpa mig. Det är lugnt för min del.
Nu har jag försökt skriva alltihop rakt av från början. Egentligen skulle jag kunna skriva miljontals med böcker, men det är något som jag varken har ork eller lust med. Alla mina känslor kommer inte upp här. För jag har så många känslor. Det här är bara en fjärdedel av allting. Men bättre lite än ingenting alls. Pappa är fortfarande det största problemet. Jag har ingen lust att ringa honom. Egentligen vill jag ta en lång paus, strunta i att prata med han ett ganska bra tag. Men det går inte det heller, såklart. Nu får jag prata med han och vara snäll mot honom, som vanligt. Ibland är jag alldeles för snäll. Visar alldeles för mycket respekt. Men det är mitt liv det. Inget att göra åt saken direkt. Jag försöker jobba med det här nu. Stubinen är kort, men jag ska försöka göra den längre. Sen får vi se hur det går. Man ska aldrig ha för höga förväntningar.
Det gäller att tänka. När man har tänkt färdigt gäller det att ha viljan. När man verkligen vet vad man vill gäller det att ladda. Sedan vara beredd på att satsa. Satsa allt. Veta vad man gör. Sen är det bara att köra. Men det är inte så "bara" det inte. Det är tufft. Men för det ska man inte ge upp. Man ska aldrig ge upp!
Aldrig någonsin...
Nu försöker jag få fram både de bra och de mindre bra sakerna i mitt liv. Nu har jag redan rabblat upp lite positiva saker. Nu vidare till smärtan. Ja, jag har ju en pappa. Vad kan man säga om han egentligen? Ska jag vara helt ärlig så känner inte jag min pappa. Jag har inte en aning om vem gubbfan är. Han har skapat så otroligt många problem, och hela tiden försöker han slingra sig ur dom. Han försöker fly från problemen. Skulderna växer som bara den, och vad gör han? Jo, han struntar fullständigt i det. Istället ber han sina två enda barn att ge att pengar att leva på. Eller nu gör han inte det längre, men förut gjorde han det.
-"Du, får jag låna 300 kronor av dig? Du får tillbaks dom en vecka, lovar."
-"Ja visst får du det.".
Efter en vecka, fortfarande inte fått några pengar tillbaka. Två veckor gick.. Tre veckor.. Fyra.. Fem.. Ett år... Och så var det glömt. Vet inte riktigt hur mycket pengar han är skyldig mig egentligen. Men det har jag släppt nu. Det är inte pengarna som är viktiga för mig. Jag skiter i om jag får tillbaks något eller inte. Ingenting jag bryr mig om. Han kan lika gärna ta alla sina jävla pengar och bränna upp. Det jag bryr mig om är att han lovar så jävla mycket, sen håller han aldrig det han lovar. Han har lovat mig en hel del saker, men han har aldrig hållt något. Han ljuger för mig, precis hela tiden. Hela hans liv består av en himla massa lögner. Därför har jag också så fruktansvärt svårt att tro på honom när han säger att han älskar mig. Min pappa har alltid varit konstig. Annorlunda. Udda. När jag var liten hade jag missvis med kompisar, och när jag var med dom och fick träffa deras föräldrar verkade det så himla annorlunda mot hur jag hade det hemma. Deras pappor var så snälla, samtidigt som dom kunde sätta gränser på vad man fick göra och inte. Själv tog jag aldrig hem några kompisar. Till mamma tog jag hem, men inte till pappa. Jag visste ju liksom inte vad min pappa skulle få för sig att göra? Hur skulle han bete sig? Det var så svårt att lista ut. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar ibland frågade varför vi aldrig kunde vara hemma hos min pappa, men jag hittade jämt på en massa bortförklaringar. Som barn visste jag inte vad jag skulle göra. Och det vet jag för den delen inte nu heller faktiskt. Det är svårt. Riktigt svårt. Det har alltid varit tungt att bära på all börda inom mig. Under alla dessa år har jag lärt mig att just mitt liv inte fungerar okej om jag inte släpper ut allt jag har inom mig. På rätt sätt då förstås. När jag var liten kastade min pappa ut mig ur lägenheten när han blev arg. Han struntade dessutom i att ge mig mat. Han skrek på mig som en galning. Och så kommer jag ihåg att han kunde ta tag i min arm och rycka i den och hota med att slå mig eller i värsta fall döda mig. Samma sak gjorde han mot min bror. Men min pappa har alltid haft något mer emot mig, jag har liksom alltid varit den som han hatar mest eller hur man nu ska förklara det. Men ytterligare några år tillbaka så slog min pappa min bror. Men det är ingenting jag vill minnas, så det är nästan borta. Inte helt, har fortfarande lite tankar om det, men inte så grova. När jag och min bror var små var vi båda otroligt våldsamma. Vi slogs med varandra. Men samtidigt skyddade min bror mig. Ingen fick slå mig, bara han. Samma sak gällde med mig, ingen fick slå min bror, bara jag. Vi var verkligen vilda. Han kom och slog mig och jag kastade knivar på honom. Men fortfarande hade vi stunder då vi visade kärlek till varandra. Jag har alltid älskat min bror, och jag kommer alltid att göra det. Varken mamma eller pappa är nummer 1 för mig. Nummer 1 är min bror, oavsett vad. Självklart är mina föräldrar viktiga för mig, otroligt viktiga. Men om jag fick välja så skulle min bror vara den absolut sista personen jag ville förlora. Så är det bara. När min pappa var elak mot mig och min bror så försökte han alltid göra mig glad. Vi satt och pratade om hur cp i huvudet vår pappa var, men samtidigt skämtade vi om det. Jag har alltid känt mig trygg i min brors närhet.
Sen kommer vi fram till ytterligare ett problem.. Att jag inte kan prata. Särskilt inte med vuxna. Egentligen är jag en person som uttrycker mig väldigt bra. När jag pratar så pratar jag inte bara med munnen, utan med hela kroppen. Jag visar och förklarar. Jag beskriver. Men när jag sätter mig själv i en obehaglig sits, då sitter jag bara och spänner mig och använder inte ens munnen när jag snackar. Då är jag bara helt tyst. Mumlar kanske lite då & då, bara för att bekräfta att jag "lyssnar". Fast i själva verket lyssnar jag ju inte, men jag säger att jag gör det iallafall. När framförallt vuxna personer frågar mig något så svarar jag aldrig ärligt. För jag kan inte. Jag tänker bara "Vad vill gubben eller kärringen ha för svar nu då?". Och jag tror att det där kommer ifrån pappa. Eller jag vet att det gör det! Om han inte fick det svar han ville ha så smällde han till direkt. Slängde ut mig, skrek på mig, gav mig ingen mat och hotade mig. Samma sketna visa, varenda jävla gång. Men inte vågade jag säga ifrån, jag var ju för fan ett litet barn. Han var ju så mycket större och starkare än mig. Om jag sa ifrån skulle han gå på mig ännu mer och säkerligen slå mig. Och fortfarande törs jag inte säga ifrån min pappa. Det går bara inte. Omöjligt rent ut sagt!
Ännu en gång kommer jag tillbaks till den här diskussionen om min pappa. Det är han det handlar om mest. När jag mår såhär ur uselt så blir min låtsas pappa ett störande moment. Jag HATAR när han säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Jag HATAR när han ens tittar på min mamma. Jag tycker om honom, visst. Men ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad på honom så jag vill bara spöa ner honom. Han är inte min pappa. Min pappa är min pappa, inte någon annan. Ibland kan jag också bli såhär jäkla frustrerad på min mamma. Hon tror så jävla mycket. Hon tror att hon vet allt, men hon vet inte ett jävla skit av det här. Det kanske låter på henne som att hon fattar och blablabla, men det gör hon verkligen inte. Jag orkar inte förklara på vilket sätt hon inte förstår, för då blir jag bara arg. Men hur som helst så fattar hon inte ett skit. Folk får tro vad dom vill om mig. Om ni nu tror att jag är en liten snorunge som inte gör ett skit utan bara begär att alla andra ska göra jobbet åt mig, så får ni väl tro det då. Men så är det inte. Jag begär inte att någonska göra någonting åt mig. Om ni vill så kan ni lika gärna ignorera mig totalt och sköta annat istället. Ni behöver inte hjälpa mig. Det är lugnt för min del.
Nu har jag försökt skriva alltihop rakt av från början. Egentligen skulle jag kunna skriva miljontals med böcker, men det är något som jag varken har ork eller lust med. Alla mina känslor kommer inte upp här. För jag har så många känslor. Det här är bara en fjärdedel av allting. Men bättre lite än ingenting alls. Pappa är fortfarande det största problemet. Jag har ingen lust att ringa honom. Egentligen vill jag ta en lång paus, strunta i att prata med han ett ganska bra tag. Men det går inte det heller, såklart. Nu får jag prata med han och vara snäll mot honom, som vanligt. Ibland är jag alldeles för snäll. Visar alldeles för mycket respekt. Men det är mitt liv det. Inget att göra åt saken direkt. Jag försöker jobba med det här nu. Stubinen är kort, men jag ska försöka göra den längre. Sen får vi se hur det går. Man ska aldrig ha för höga förväntningar.
Det gäller att tänka. När man har tänkt färdigt gäller det att ha viljan. När man verkligen vet vad man vill gäller det att ladda. Sedan vara beredd på att satsa. Satsa allt. Veta vad man gör. Sen är det bara att köra. Men det är inte så "bara" det inte. Det är tufft. Men för det ska man inte ge upp. Man ska aldrig ge upp!
Aldrig någonsin...
