onefight

Det har gått för långt nu. Alldeles för långt. Jag har inte ens ork att förklara vad det är som har gått för långt. Jag vill helt enkelt inte vara här längre. Jag vill bort härifrån, långt bort. Ingenting jag gör duger för någon annan. Ni verkar vilja ha allt eller inget. Men tyvärr, jag är inte Einstein och kan därför inte ge allt och vara bäst. Jag ger så mycket jag kan. Mer kan jag faktiskt inte göra. Men om du nu säger att jag inte får bo kvar här längre om jag inte sköter mig, så fine. Vad ska jag göra? Jag sköter mig så gott jag kan. Jag försöker ju verkligen. Då får jag väl flytta härifrån då, eftersom det är det du verkar vilja. Jag flyttar till pappa, no problems. Jag hoppar av hela jävla skolan om det nu är så himla jobbigt att ha mig hemma och behöva tjata på mig hela tiden. Det ända du gör mamma, det är att tjata. Tjata och tjafsa. Det känns som att jag inte duger. Om du tror att jag blir bättre i skolan för att du håller på som du gör, då tror du helt jävla fel. Det blir bara sämre och sämre. Koncentrationen finns garanterat inte kvar efter att du hållt på och hotat mig med att jag inte ens får bo kvar här längre. Men som sagt, om jag nu är så jobbig som du påstår att jag är, då flyttar jag. Då får jag väl bo i Norge hos min helvetes pappa. Inget mer med det. Det räcker nu, jag har alldeles för mycket press på mig och då blir det automatiskt att jag struntar i allting för det känns så jävla hopplöst. Hoppet har jag tappat bort för länge sen, det ska ni veta. Och så bör ni veta ännu en sak, och det är att jag inte mår bra nu. Inte alls. Jag skyller inte på min mamma nu. Jag säger bara hur jag tänker. Eller får man verkligen göra det? Får man verkligen vara ärlig? Det vet jag inte. Men det skiter jag fullständigt i, det är ändå ingen som vet vad jag tycker och tänker om allting. Såhär är det nu, och jag ger upp.

I vissa tillfällen är jag bara arg hela tiden. Får hela tiden lust att bara ta ett bord och kasta rätt åt helvete. Då svarar jag med korta och raka svar med en otroligt otrevlig ton. I andra tillfällen blir jag överdrivet lugn. Jag kan bara sitta och stirra in i en vägg i flera timmar. Om någon pratar med mig så tittar jag bara, ler lite och säger inte ett ord. Det skiftar så otroligt mycket. Det är nästan skrämmande. Folk kan aldrig veta vad jag ska hitta på. Rätt som det är så får dom en stol i bakhuvudet. Måste vara rätt obekvämt att vara i min närhet. Folk kan aldrig veta hur de ska bete sig mot mig. Ska dom sätta sig och prata allvar med mig och skälla på mig? Eller ska dom kanske bara ignorera mig och bara gå förbi? Eller sätta sig och bara prata lugnt med mig? -Ingen vet. Inte ens jag vet. Men jag har full förståelse för att det är en aning jobbigt när jag håller på såhär. Men det är så konstigt, alltså jag kan inte hantera det på något sätt. Jag är knappast mig själv längre. Vet inte vem jag är. Egentligen vet jag inte ens hur man är sig själv. Hur är jag när jag är mig själv? Att man är sig själv är väl egentligen att man bara slappnar av utan att anstränga sig och försöker göra till sig. Men jag anstränger mig ju inte, det bara blir såhär i alla fall! Jag försöker hitta tillbaka till mig själv igen. Men jag är så vilsen, så jag hittar aldrig rätt. Jag vet inte vad det är som gör att jag mår såhär fruktansvärt dåligt. Ingen ska påstå att det är min pappas fel, för det är det inte. Jag håller inte med er. Det är fortfarande mitt fel att han har betett sig illa mot mig. Det är ju jag som aldrig haft mod att säga att det är fel, det är väl klart att han fortsätter då. Så det där kan ni bara radera. Strunta i pappa nu, han har inte gjort något fel. Jag kan hålla med om att saker han har gjort har påverkat mig, men det är fortfarande inte hans fel. Strunt samma, skit i det nu. Ingenting är pappas fel. Om ni ska skylla på någon, skyll då på mig istället. Det kan jag ta. Men inget mer snack om att det min pappa gör är fel. Om ni är helt emot mina ord nu, förklara då lite noggrannare. Vad exakt är det som min pappa gör fel? Jag vill faktiskt ha ett riktigt bra svar på den frågan.

Va fan snackar ni om? Min pappa är inte dum i huvudet. Han har alltid varit snäll mot mig, och kommer alltid att vara det! Det där med att han varit elak mot mig är bara en fet jävla lögn. Han är världens bästa pappa, så jag förstår inte var ni har fått det där skitsnacket ifrån. Jag förstår inte heller varför ni påstår att han lever i Norge? Vem fan har sagt det? Alltså, var får ni allt ifrån egentligen?! Lägg ner erat bullshit och erkänn att det är era egna pappor som är idioterna. Jag ger mig inte nu. Min pappa har alltid varit snäll mot mig. Han har aldrig någonsin slagit mig eller sagt något dumt till mig. Han har alltid bemött mig med största möjliga respekt och verkligen visat att han älskar mig. Åt helvete med allt. Min pappa är snäll, så shut the fuck up.

Känns som att hela min hjärna behöver rensas. Istället för att tänka på saker som hände för flera år sedan så borde jag tänka på nuet, och även lite på min framtid. Men hur ska det gå till? Det är den svåra frågan. Vad ska man göra för att gå vidare och släppa allt det andra? Ibland brukar jag tänka såhär.. Hur kommer det sig att människan för det mesta tänker negativt istället för positivt? Det är väldigt konstigt. Jag är en positiv människa, ja. Jag försöker jämt klämma ut lite glädje, och med ett léende på läpparna förklarar jag för andra vad som är bra med allting. Men hur tänker jag egentligen inom mig? Där finns de där negativa tankarna. Det enda jag försöker göra när jag pratar positivt är att få andra glada. Mig själv bryr jag mig inte om, för jag vet ändå att det inte fungerar riktigt som det ska i min lilla ärt hjärna. Jag tror det är just där problemet faktiskt ligger. Jag tänker alldeles för lite på mig själv. För jag har varken hopp eller tro om att det ska kunna bli bra. Jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket. That's the problem! Men var är lösningen?...

Jag har inte så mycket mer att ge. Längre än såhär kommer jag nog inte. Det börjar bli dags att sluta kämpa som en idiot nu. Det börjar bli dags att leva livet och bara ta en dag i taget. Börjar bli dags att slappna av och inse att längre än såhär kommer jag inte. Jag är inte som alla andra. Jag är ju bara jag. Och jag kommer inte längre. Det här är toppen för mig, jag kan inte komma någon annan stans nu. Jag är inte sämre än alla andra, men med tanke på allting som hänt så kommer jag inte längre nu. Hela min barndom har slitit på mig så otroligt mycket, och bara min vardag har varit en enorm kamp för mig. Jag har lagt ner all min energi på helt onödiga saker, och ser ni? Det här är resultatet. Jag förstörde för mig själv. Jag kunde aldrig tänka på framtiden, utan jag la ned mitt tänkande på min pappa. Pappa ska ha det bra, pappa ska få som han vill, det var det enda viktiga. Det fanns ingenting annat än just det. Jag struntade fullständigt i mig själv och mitt eget mående. Jag hade inte tillräckligt med tid att tänka på mig själv. Skolan blev sämre och sämre, och nu står jag här med IG varningar i princip i varenda ämne. Men handen på hjärtat, det är inte kul! Tro mig. Nu vill jag bara hjälpa andra. Jag har fortfarande inte tillräckligt med tid att bara tänka på mig själv. Hallå, det finns andra som också behöver hjälp. Jag vill ju inte att andra ska drabbas av det här också. Det är hemskt! Om någon slår er eller på något annat fysiskt eller psykiskt sätt gör illa er varenda dag i flera år, stå inte bara där och ta emot den skiten. Jag säger det här, för nu vet jag vad som är rätt. Ta aldrig emot någon skit. Vem det än kommer ifrån, hur "stark" den personen än ser ut att vara, ta inte emot skiten. Fy fan vad jag avskyr sånt där. Jag ångrar verkligen att jag inte bara sa till någon. Men tiden gick, och det blev försent. Jag hade redan vant mig vid allt det där. Med sår över hela mig och blod som rann kände jag mig helt enkelt värdelös. Jag blir vansinnig på mig själv. Varför gjorde jag ingenting?! Nej istället stod jag där som en jävla idiot och lät en annan människa slå mig gul & blå. Hur idiotisk får man vara egentligen? Jag har verkligen förstört för mig själv. Inte fan trodde jag att det där lilla skulle påverka mig livet ut! Men jo minsann, det gör det. Går nog inte en dag utan att man får upp tankar i huvudet och jobbiga minnen. Gud vad arg jag är på mig själv alltså... Kan inte riktigt sätta ord på det. Fy fan!

Ibland är det väl kanske rätt bra att börja vänja sig vid känslan. Kanske borde jag börja berätta lite mer? Lite mer och detaljerat? Kanske borde jag öppna mig istället för att låtsas att hela mitt liv är som en dans på rosor? För så som jag håller på nu, det orkar jag faktiskt inte mer. Om någon frågar mig något om min pappa, varför inte bara säga som det är? Kanske inte behöver berätta precis allt, bara jag ger ett svar på frågan liksom. Istället för att bli tyst när någon frågar mig vad jag gjorde just den där helgen till exempel, så kan jag ju istället säga att jag var med min pappa då. Det kan väl inte vara så svårt? Sen lär det väl bli rätt jobbigt om människor börjar fråga hur relationen mellan mig och min pappa är osv.. Men ibland kanske jag behöver lite såna frågor också, just för att kunna gå vidare. Vad vet jag? Som vanligt chansar jag bara. Samma sak gäller det med det där problemet att jag har otroligt svårt att prata med vuxna. Egentligen kanske det vore bra om jag började prata med er, trots att jag verkligen inte vill och vågar? Istället för att inte svara på frågor, vara uppkäftig och skrika på er oavbrutet så kan jag väl kanske bara säga som det är? Svara kort och enkelt på alla frågor, och sedan bygga på det mer & mer. För om jag aldrig snackar med er, hur ska det då bli för mig i framtiden? Jag kommer aldrig prata med någon! Kommer bara leva i min egna lilla värld med en massa bekymmer som jag bär för mig själv. Inte bra alltså. Säkerligen har jag väl helt fel nu. Allting jag skriver är väl bara massa strunt. Men eftersom ingen talar om för mig vad jag ska göra så gissar jag mig fram, därmed måste jag prova på allting jag bara kommer på. Jag skyller inte på er att ni inte säger vad jag ska göra, utan jag skyller på mig själv nu. För att jag aldrig får tillräckligt mod att fråga. Kort och enkelt, men ändå så himla svårt. "Snälla hjälp mig, vad ska jag göra?", det är det enda jag behöver säga. Och jag är nästan 100% säker på att flera personer redan talat om för mig vad jag ska göra och inte göra. Men så "smart" som jag är så stänger jag av såfort  någon börjar snacka för djupt.

Varenda dag är det någon som påminner mig om dig. Ni är idioter. Allihopa. Stäng igen käften och tänk efter lite innan ni börjar prata. Snälla, jag ber er verkligen. Nämn inte ens ordet pappa. Gör det bara inte. Jag skulle kunna göra allt för att få slippa höra allt det där. Pappa hit, pappa dit, bla bla bla... Jag bryr mig inte om era jävla pappor. Och ni behöver inte bry er om min pappa heller. Fråga mig aldrig någonsin något om min pappa. Och prata heller inte om era jävla pappor när jag är i närheten. Jag avskyr det, något fruktansvärt. Fuck off, orkar inte med det här. Orkar inte med allt jävla snack om vuxna överhuvudtaget. Vuxna är inte ens människor. Ni är bara varelser som kommer från yttre rymden och försöker invadera hela jordklotet. Vissa är rasister och avskyr folk som kommer från andra länder. Men sån är inte jag. Jag älskar er alla. Däremot hatar jag ufon som kommer och försöker bombardera jordklotet. Ja, ni vuxna. Ni vet vad jag snackar om. Ni förstår vad jag menar. Komiskt va? Ni borde åka iväg till eran egen planet och skaffa er ett eget liv istället för att ge er på mitt och försöka förstöra.

Jag minns hur du såg på mig. Jag minns hur din röst lät när du skrek på mig. Jag minns på vilket sätt du höjde din högra hand, beredd på att göra mig illa. Jag minns hur du smällde i dörrar. Jag minns hur du kastade saker. Jag minns hur du varenda gång påminde mig om att jag egentligen inte passar in i den här världen. Jag minns att du hela tiden sa att jag bara skulle gå och dö. Jag minns att du hela tiden sa att jag inte fick gråta. Jag minns hur du tvingade mig till att göra saker jag absolut inte ville göra. Jag minns att det sista du alltid sa efter att du gjort mig illa var "Det här berättar du inte för någon, okej? Jag dödar dig då.".

Jag tog på mig mina skor, reste mig upp och öppnade dörren. Vi skulle ut till lekparken. Jag trodde redan att pappa hade gått ut för att vänta på mig. Så jag stängde igen dörren och sprang ner för trapporna. Pappa var inte där. Jag sprang upp igen och skulle öppna dörren, men såklart var den låst. Jag knackade, och pappa öppnade brevlådan och talade om för mig att jag inte fick komma in. Jag frågade inte varför, för då skulle han bara bli ännu konstigare. Jag satt bara där utanför dörren och väntade. Jag grät inte, för jag visste att det bara gjorde saken värre. Jag bet istället ihop och tog djupa andetag. Jag fick inte gråta! Efter ett tag öppnade pappa dörren. Det hade väl kanske gått tjugo minuter eller något. Han tog på sig skorna, smällde hårt igen dörren och tittade väldigt surt på mig. Jag gjorde ingenting. Jag reste mig och gick bara efter pappa, utan att säga ett ord.  Vi gick till lekparken, men det var ingen annan där. Bara jag och min pappa. Själv tyckte jag att det var ganska skönt. Jag ville ju förstås ha hela lekparken för mig själv! Det var positivt för mig. Jag blev glad. Pappa satte sig på en bänk, tände en cigarett och bara stirrade ner i gräset. Samtidigt som jag var rädd, så var jag fortfarande rätt avslappnad. Jag visste att min pappa i ett sådant tillfälle skulle kunna få för sig att slå till mig. Men jag hatade när han slog mig och andra såg på. Det var så konstigt. Obehagligt bara. Hur som helst, den här gången var det endast jag och min pappa som var ute i lekparken. Efter att jag sprungit runt och gjort allt jag ville så satte jag mig på bänken, bredvid pappa. Han gjorde ingenting. Han tände cigarett efter cigarett och fortsatte stirra ned i marken. Jag minns att jag frågade honom om vi skulle gå in, men han gav mig inget svar. Jag kände mig nog rätt värdelös. Fick aldrig något svar, vad jag än frågade. Han bara ignorerade. Men det var ju inget nytt för mig, det var jag liksom van vid. Men fortfarande var det ganska jobbigt. När några minuter hade gått så tittade pappa på mig och log. Min tanke var bara positiv. Äntligen! Min pappa log, det betydde att han var glad och att vi kunde umgås med varandra på ett bra sätt igen. Yes! ...Eller? Tydligen var det väl bara jag som trodde det... Han tittade på mig, log mot mig, kastade iväg sin cigarett, höjde handen och slog till mig. Mina mungipor sjönk genast ned. Jag som trodde att han var glad igen! Han reste sig upp, men jag satt kvar. Han ställde sig framför mig och började skrika på mig. Minns inte riktigt vad han skrek, men förmodligen att jag var dum i huvudet eller något liknande. Jag kommer ihåg att medan han skrek så tittade jag ner i marken på mina skor. Men då röt han till igen. "Titta på mig!". Med gråten i halsen bad jag om förlåtelse. Jag visste egentligen inte ens vad det var för fel jag hade gjort. Men jag bad om ursäkt i vilket fall som helst. Jag tittade på honom, då jag fick mig ännu en smäll på käften. Då kunde jag inte längre hålla tårarna inom mig. Dom bara föll ner. Jag sa inte ett ord, jag vågade knappt andas högt för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Då blev han arg. Han frågade mig varför jag inte svarade honom när han pratade med mig. Sen gjorde han samma sak igen -Han slog mig. Sedan gick han iväg. Jag sprang efter honom så fort jag bara kunde. Om jag sprang för sakta så kanske han skulle låsa ut mig igen, så jag skyndade mig verkligen. Som tur var så hann jag. Han betedde sig konstigt när vi var hemma också. Han sa inte ett ord till mig.

"Snälla slå mig inte. Jag mår ju inge bra."

Jag vet att sättet jag just nu beter mig på inte är det roligaste att handskas med. Inte kan det vara lätt heller för den delen. Jobbigt måste det dessutom vara. Jävligt jobbigt. Jag kan tänka mig det! Själv skulle jag bli vansinnig om någon var så uppkäftig mot mig som jag nu för tiden är mot andra. I fråga sätter precis varenda ord någon säger. Käftar alltid emot. Ber hemskt mycket om ursäkt för det. Det är egentligen inte meningen att slänga ut all min skit på er andra, det hoppas jag att ni förstår. Det borde ni förstå. Då dyker det upp en fråga "Ja men om du nu själv förstår att det är fel att vara så uppkäftig som du är, varför är du det då?" -Jippi! Äntligen en fråga som jag har iallafall lite vett i mitt svar. Som jag sa, jag menar ju inget illa med att vara så. Jag förstör både för andra och för mig själv. Speciellt mig själv, för jag blir faktiskt irriterad på mig själv vid såna tillfällen då jag bara slänger ut skit ur min mun. Det tråkiga är ju att folk kanske tar åt sig av det jag säger. Vad vet jag? Jag kan ju inte läsa andras tankar. Men jag kan tänka mig in i situationen själv. Om någon var så uppkäftig mot mig som jag är mot andra, då skulle jag förmodligen trycka upp den uppkäftige personen mot väggen och fråga vad i helvete hon eller han höll på med. Jag har jätte problem med att hantera såna personer om jag ska vara helt ärlig. Otroligt svårt. Tråkigt läge alltså, jag skulle aldrig ens klara av att titta på en sån person! Och kan ni tänka er, just nu lever jag med en sån person. För just nu beter jag mig så. Så ja, det må vara jävligt jobbigt. Men inte fan ger jag upp. För just den här delen vet jag att jag kan hitta en lösning på. Någon gång. Jag kan inte rå för hur jag beter mig. Ibland är jag som vanligt, snäll, skrattar och bara slappnar av. Sen helt plötsligt hittar djävulen in till mitt huvud, till mina tankar. Då blir jag ju som djävulen själv. Ingen behöver ens göra något, ingen behöver ens säga ett ord till mig. Jag börjar direkt käfta emot. Direkt! Jag bemöter andra på ett respektlöst sätt. Ett sätt som ingen vill bli bemött på. Men jag kan inte ändra mig. Men varenda gång den så kallade "djävulen" hittar tillbaks till mitt huvud, lovar jag att försöka få bort honom från mig. Då undrar väl folk vad det är som är så himla svårt med att bara låta bli att vara uppkäftig. Men det är svårt. För andra kanske det inte är det, men för mig är det svårt. Inte i vanliga fall, men just nu. Just i den här perioden. Vem vet, det här kanske är en början på ett lyckligare liv? Jag vet inte. En ren gissning bara. Ibland kanske det behövs lite sura miner hit & dit för att någon gång i framtiden kunna må bra. Inte vet jag, men som sagt så chansar jag bara nu. Man måste ju tro på en lösning. Man måste tro på att det ska kunna bli bra. Om man inte tror på det, vad händer då? -Jo, då går allting rätt åt helvete. Det vet jag själv. Tro mig. Jag har försökt så många gånger, men har aldrig trott på det själv. Och, vad hände? Skedde någon förändring? Blev det någon förbättring? -Nej, det blev det inte. Varken förändring eller förbättring. Det jag måste lära mig är att börja tro på mig själv. Jag måste någon gång kunna säga till någon "Ja, jag fixar det här", utan att ljuga. Just nu kan jag säga det, men jag menar det aldrig. För just nu tror jag inte riktigt på mig själv. Jag tror inte det finns hopp kvar. Men jag vill tro. För jag vill finna lyckan. Det är dels det jag säkert behöver hjälp med. -Att tro på mig själv. Just nu är jag bara en tjej på 13 år som är helt vilsen i mig själv. Vet varken vad jag vill eller vad jag tycker. Vet inte ens vem jag själv är. Vet inte vad fan jag gör här? Men det vill jag ta reda på. Frågan är bara, hur ska jag ta reda på det? Det vet jag inte. Men det kommer väl, så småningom. Usch, jag gillar inte det där ordet. "Så småningom". Fy fan. När är så småningom då? Om några timmar? Om några dagar? Om några veckor? Månader? Eller kanske om flera flera år?! Herregud, jag blir ju orolig. Hur länge ska jag behöva vänta egentligen? Knappt så att jag klarar en enda dag till känns det som. Men det är väl bara min känsla. Jag brukar ofta säga att jag snart kommer att ge upp. Men ändå ger jag inte upp. Jag fortsätter iallafall. Kämpa, kämpa, kämpa... Ända tills jag nått mitt mål. Hoppas det förblir så. Jag hoppas på en bra framtid. Med inte allt för höga förväntningar ska jag fortsätta kämpa och slita. Jag vill ha viljan. Jag vill fixa det här. Men kan jag fixa det här? Just nu tror jag inte det. Jag tror ärligt talat inte att jag fixar det här. Jag är alldeles för svag. Har alldeles för lite kraft. Energin börjar ta slut. Motorn börjar sakta stanna. Men jag vill inte att den ska stanna! Jag vill komma ända fram.

"Ingenting är ditt fel. Det är din pappa det är fel på. En vuxen människa har aldrig rätten att göra illa sitt barn, varken psykiskt eller fysiskt. Det vet du ju själv, eller hur?"

Tar mig tid att verkligen tänka efter nu. Vad är det jag vill? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Förut siktade jag bara upp mot toppen, och utan att tveka visste jag att jag skulle lyckas. Men nu då? Nu vet jag inte längre. Jag har inte lyckats, och känns som att jag inte kommer att göra det heller. Vill inte ha alldeles för höga förväntningar. Vill heller inte se in i min framtid som en negativ grej. Vill ha ett mål att sträva efter. För jag vet att det kan bli lite lättare då. Men jag vet ju fortfarande inte vad det är jag vill. Vet inte var jag passar in riktigt. Det är det jag försöker lista ut. Förut var jag en säker tjej. Jag visste precis vad jag ville och vad jag tyckte. Hade mina egna åsikter om allting och var sten säker i mig själv. Karaten har hjälpt mig otroligt mycket. Den enda gången jag kan glömma mina problem och verkligen koncentrera mig på det jag gör -Det är när jag tränar karate. Det finns liksom ingenting annat. Om det sitter en stor publik och stirrar på mig spelar det iallafall ingen roll. Jag vet ju vad jag gör, och jag glömmer bort allt runt omkring mig. Jag känner mig bara så stor, men på samma gång känner jag att jag visar respekt. Jag får ur mig precis allting. Jag ger allt. Aldrig ger jag upp. Aldrig! Men i de stunderna då jag inte tränar är allting helt annorlunda. Jag är så himla osäker. Vet inte hur jag ska bete mig för att bli respekterad som alla andra blir. Jag trippar på tå för att inte förstöra för andra. Men ibland går det överstyr och allting bara sprutar ut. Då visar jag varken respekt till någon annan eller till mig själv. Men jag måste ju säga att utbrotten har minskat. Riktigt mycket faktiskt. Numera går jag lite tyst och bara ser mig omkring. Jag verkligen tittar mig runt, och försöker lista ut hur jag ska bete mig. Vill inte att folk ska se att jag är ledsen. För jag är en person som hjälper andra, ingen får hjälpa mig. Det ställer bara till det. Ibland är jag alldeles för snäll mot andra, så jag glömmer till och med bort mig själv. Jämt hjälper jag andra. Alltid. De kommer fram till mig, berättar om deras bekymmer, och utan att ens tänka så hjälper jag dom. Pang bom. Det bara smäller. Genast är deras problem lösta. Efter kanske en eller två dagar bara. Och mina problem då? Jo, dom sitter fast i evigheter. Folk frågar mig om inte jag har något jag är orolig över eller mår dåligt för. Men jag nekar. Säger att jag inte mår dåligt. "Nej jag mår bra. Nu siktar vi in oss på dig istället. Vad är ditt bekymmer?". Det är ungefär mitt svar när personer frågar mig. Men jag vill ju inte att folk ska veta om mina problem, för då finns det en risk att dom dras in i det. På något sätt. De kan bli oroliga. Och jag vill inte det. Vill helt enkelt inte dela med mig av sorg och ilska. Där går gränsen. Glädje delar jag gärna med mig av, men inget annat. Så är det bara. Jag vet vad som är fel. Men jag vill inte ha mer hjälp nu. Inte från någon. Vill inte ge er några bekymmer. Okej? Släpp det nu. Det är okej med mig. Jag klarar mig, det är lugnt. Jag skojar inte, sluta bara försöka ge mig mer hjälp nu. Lyssna på mig. Jag klarar mig!

Med en ica kasse i handen stod jag och väntade på att pappa skulle komma ut ur affären. Jag hjälpte alltid pappa, med allting. Jag hade full respekt för honom och gjorde verkligen allt för att få respekt tillbaka. Medan jag stod där med påsen i handen och stirrade ner i marken ropade pappa på mig. Vi skulle gå hem. Jag sprang allt vad jag hade mot honom, jag ville ju komma fram så fort som möjligt så han inte blev arg på mig. När jag var mitt framför honom ramlade jag och tappade ica kassen med mat i. Jag blev så nervös, för jag visste att han skulle bli arg på mig. Precis när jag skulle resa mig upp tog han tag i min arm och röck i den. Med en darrig röst bad jag om förlåtelse. Han höjde sig hand och jag visste precis vad han tänkte göra. Han slog till mig. Sedan gick han iväg, ganska så fort. Ica kassen låg kvar på marken bredvid mig. Jag minns att det var en gammal tant som frågade mig om jag behövde hjälp. Hon såg väl förmodligen allting. Jag tittade bara på henne, tog upp kassen och gick iväg. När jag kom hem hade pappa låst dörren. Jag knackade försiktigt på den, och som tur var så öppnade han rätt fort. Han sa ingenting till mig. Han la sig bara i soffan och somnade. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag satte mig bara i min säng och funderade på hur jag skulle göra för att få honom glad igen. Men jag kom inte på någon lösning. Som tur var så skulle jag hem till mamma just den dagen. Så jag satt bara och väntade på att hon skulle komma och hämta mig.

Jag vill leva i en värld, helt fri från vuxna människor.

Min framtid: Det börjar med att jag går ut med IG i varenda ämne. Hela skoltiden skiter sig. Efter ett tag tröttnar jag så mycket, så jag super mig full. Struntar fullständigt i utbildning, istället sitter jag på en parkbänk och stirrar upp i himlen. Familjen har jag förlorat, för längesen. Min mamma fick nog av mig, så hon skickade iväg mig till norge där jag fick bo med min pappa. Bodde inte där så länge, för han tröttnade också på mig. Han slängde ut mig och jag åkte tillbaka till sverige igen. Här i sverige hände ingenting alls. Jag hade varken vännerna eller familjen kvar. Alla var borta. Alla avskydde mig. Jag orkade inte med smärtan, orkade inte med allt slit. Istället söp jag mig bara full varenda dag, varenda natt. Droger tog jag dessutom. Ingen kunde stoppa mig. Jag skapade mig en egen verklighet. En egen sanning. Mitt tidigare liv bestod utav lögner. En jävla massa lögner. Jag vågade inte berätta någonting, för jag var så rädd. Sagan slutar med att jag dör på överdos. Alltså, inget lycklig slut på mitt liv.