onefight

Anledningen till varför det faller mig in att skriva det här? Lyssna noga nu. Min pappa har ljugit för mig och hållit saker inom sig tusentals gånger. Han har bett om ursäkt för det. "Jag gör aldrig om det. Från och med nu ska jag vara ärlig och öppen mot dig". Här om dagen fick jag reda på en sak, och utifrån det börjar jag inse hur liten betydelse min pappa har för just mig. Min pappa har berättat för min bror att han en gång i tiden var inbrottstjuv. Han bröt sig in i andras hus, och även i en hel del affärer. Han åkte fast någon gång, men fortsatte med dumheterna. Det förvånar mig inte alls faktiskt. Det jag blir upprörd över är att han inte berättar det. Han berättar för min bror, men minsann inte för mig. Då är det alltså mig det är fel på. Jag börjar bli trött, på alla hans hemligheter. Börjar bli trött på hans falska beteende. Han är helt vilsen i sitt agerande och sina tankar. En vilsen man med noll kontroll. Såhär är det... Min pappa är en person utan vett i skallen. Han är psykiskt sjuk, fine. Jag accepterar det. Men jag vill fortfarande inte ha något men han att göra. Åt helvete med allting. Så fort jag får tag på en pistol ska jag åka raka vägen till min pappa och skjuta ihjäl han. Skiter i allting nu, fucking shit.

Att våga inse, att våga skaffa sig en förståelse, att våga ha viljan. Det är att försöka. Jag bara tänker och tänker. Hamnar i väldigt djupa diskussioner med mig själv. Funderar på varför det är som det är. I nuläget känner jag otroliga behov av att vara elak. Kan ibland få för mig att jag måste slå någon. Jag vill ta tag i någon, slå människan gul och blå, trampa på den, spotta på den, sist men inte minst döda den. Jag vet var mina gränser går, och jag vet vilka slags spärrar jag har i min skalle. Men just nu börjar jag bli ganska osäker. Jag är fullt medveten om vad som är rätt och fel. Regler är regler och måste trots allt följas, tyvärr! Men jag är inte den personen som alltid följer regler. Jag tycker om att göra saker jag absolut inte får göra. Det är det som är grejen liksom. Det är roligt, jag gör det med nöje. Att slå sönder en glasruta är enligt mig inget konstigt. Tänk vad stor denna jord är... Vad fan spelar det för roll om en liten glasruta går sönder? Men det är väl bara att acceptera att allting kostar pengar, sedan är det slut snackat om den saken. Hur som helst, det jag vill komma fram till är att jag är rädd att göra något dumt. Något väldigt dumt. Ibland försvinner spärren i mitt huvud som säger "Nej, gör det inte". Ibland hör jag bara tankar i skallen som säger "Gör det". Jag är rädd, för mig själv. När jag blir arg så är jag som sagt inte mig själv, och kan därmed göra i princip vad som helst. Vill inte göra illa någon annan, men är väldigt rädd att jag kommer att göra det. Ska försöka stoppa mig själv, och hoppas att jag inte gör något dumt nu. Men mer än att försöka kan jag faktiskt inte göra, tyvärr.

Vill inte se. Vill inte höra. Vill inte känna. Jag vill inte vara kvar här längre.

Vet inte vem jag själv är längre. Just nu känner jag ett enormt behov av att göra om samma galna misstag jag gjorde för ett tag sedan. Jag vill supa.

Att ha en pappa som behandlar en som skit när man är liten, är inte så jobbigt som det låter. Det var jobbigt, det kan jag inte neka. Men då förstod jag inte att det han gjorde var fel. Det var ingen som hade talat om för mig vad rätt och fel innebar. Jag visste inte. Jag trodde att allas pappor var likadana som min. Det jobbigaste är när man börjar inse saker och ting. Det är då den riktiga smärtan börjar värka. Jag kommer aldrig komma över det här. Jag har redan gett upp, och kommer inte att börja kämpa. Så länge jag inte har min pappa vid min sida, tänker jag inte göra ett skit. Säg vad ni vill, gör vad ni vill. Jag bryr mig faktiskt inte längre. I'm done.

Vaknar på fel sida varenda dag. Nu har det gått alldeles för långt. Jag vet att jag ser ut att vara gladare nu för tiden. Det är jag faktiskt. Förut kunde jag inte ens låtsas vara glad. Men det kan jag nu. Ibland är mina leenden äkta, ibland inte. Det beror på. De senaste dagarna har för mig varit ett helvete. Det finns även några skäl till varför jag känner så. Tänker inte gå vidare in på något ämne just nu, det har jag ingen ork till. Men lite kort då.. Pappa har alltid varit ett problem, det är liksom självklart. Däremot har inte vännerna varit något större problem. I mammas ögon är kompisar ett stort problem. Hon tror nämligen att det alltid varit värsta katastrofen. Jag har aldrig haft svårt att lära känna nya människor, och jag har aldrig varit mobbad eller liknande. Det handlar inte ens om det. Känner bara en otrolig besvikelse. Antingen är det alla mina vänner som blivit helt jävla fucked up i huvudet, eller så är det jag som har blivit helt psykiskt störd. Jag vet inte riktigt vem eller vad det är fel på. Men något är fel. Varenda kotte jag känner har blivit helt konstig. Det låter konstigt att varenda en har blivit konstig. Då måste det vara mig det är fel på. Men jag förstår inte hur det skulle kunna vara fel på mig? Jag känner bara ett stort behov av att bråka och tjafsa. Jag tycker jämt att alla gör fel, inklusive mig själv. Har aldrig påstått att alla andra bara gör fel hela tiden. Även jag gör mina misstag. Men den här gången är ingenting mitt fel. Jag känner det på mig. Känner mig helt felfri! Jag vet att jag inte gör något fel. Jag brukar faktiskt sitta och tänka för mig själv vad jag kan bättra på. Men just nu kan jag inte bättra på någonting, mer än att försöka undvika dessa dumheter. Med dumheter menar jag allting som har med dumheter att göra. Vad som helst alltså... Att hota någon med att ge den en "fet höger", det är en av dumheterna. Men om jag tycker att någon är uppkäftig, vet jag inte hur jag ska reagera. Jag är inte den blyga personen som sitter helt tyst och bara går därifrån. Jag klarar inte av det. Jag måste jämt öppna käften och säga någonting. Frågan är bara då vad jag ska säga. Undra sa flundra... Den får jag väl ta och klura på ett tag till. Hur som helst känns allting helt hopplöst nu. Känner mig helt upp och ned vänd. Orkar inte göra någonting ordentligt. Med det menar jag att jag inte orkar tänka ordentligt. Orkar inte hindra mig själv från att göra saker man inte får göra. Orkar inte följa några regler och lagar. Vill bara leva mitt eget liv, utan en massa andra människor som ska klaga och hacka. På tal om klagomål börjar jag bli jävligt trött på både lärare och min mamma. Vet inte hur mycket jag ansträngt mig de senaste dagarna i skolan. Har jobbat arslet av mig, men ingen verkar märka av det? Det enda ni letar är fel. Aldrig kan ni uppskatta och berömma. Detsamma tänker jag göra mot er, det bör ni vara medvetna om. Tänker inte vara trevlig, och tänker inte prata med er. Men när jag har något klagomål ska jag säga det rakt ut. Då ska ni få känna hur det känns att bli bemött på ett otrevligt sätt. För just nu, ligger ni alla på en jävligt låg nivå. I princip alla vuxna människor verkar ha något emot mig. Ingen verkar tycka om mig. Ni samlar på er en massa skit, och slänger sedan allting på mig. Allt är alltid mitt fel. Är det bråk, tar ni för givet att det är jag som varit på sprången. Rätt skrattretande hur ett gäng vuxna kärringar och gubbar kan vara så efterblivna. Kanske börjar bli dags att ta hand om er själva istället? Kanske börjar bli dags att inse att ni inte kan så mycket som ni tror? Ni kan en jävla massa matte, NO, SO osv... Men vad kan ni egentligen om verkligheten? Dra en funderare och tänk efter lite innan ni börjar hacka på mig. Var nöjda att jag åtminstone är i skolan. Och nu senaste tiden bör ni ha varit jävligt nöjda tycker jag. Men nej, så pass gamla som ni är så finns det väl inget positivt i era dystra liv. Ni kan inte bestämma över mig längre. Om jag ska klara det här, tänker jag göra det på egen hand. Tänker fan inte gå på hundratals samtal med min idiotiska mentor och planera hur jag ska sköta skolan. Blir bara arg då. Men okej, om det är det ni säger så... Jag lovar er, det här kommer varken att vara roligt för er eller för mig. Ni ska få se. När ni minst anar det kommer jag att släppa ut all min ilska och sorg jag samlat ihop under dessa 14 åren jag levt. Den skiten min pappa kastat på mig, tänker jag överlämna till er. Det förtjänar ni. Och alla dessa idioter som ger mig blickar, snackar skit och sprider rykten. Tycker synd om er faktiskt. Synd att ni inte vet bättre än så. Synd att ni under födseln blev tappade i marken och troligtvis tappade all kontroll i hjärnan. Känner mig jävligt elak och uppkäftig just nu. Men kan inte rå för det. Orkar inte göra något åt det heller. Ja, jag känner hur jag spårar ur helt totalt nu. Har hamnat i helt fel spår. Har satt mig själv i en sits som jag inte orkar dra mig ut ur. Vill inte ha hjälp och stöd.

Det är konstigt hur hat och kärlek kan ligga så oerhört nära varandra. Jag älskar min mamma och jag behöver henne, absolut. Alla ungar älskar sin mamma. Men ibland blir jag bara så fruktansvärt irriterad på henne så det bara kokar inom mig, så fort jag ser henne. Förstår inte riktigt varför hon lägger sig i mitt liv så mycket, och jag förstår inte varför hon jämt ska hota med saker. "Sköter du dig inte så händer det, bla bla bla...". Jag blir inte ett dugg peppad av henne. Hon tror sig vara ett stöd, men det är hon inte. Hon är bara en gnällig kärring som jag ibland vill klappa till. Det känns nästan som att hon är någon jävla polis som övervakar mig, dagarna ut. Hon blir aldrig nöjd med det jag gör. Aldrig. Jämt ska det klagas, jämt ska det hackas och jämt ska det bli telefonsamtal mellan henne och mina idiotiska lärare. Om jag ska fixa skolan, så vill jag ha hjälp från skolan. Inte från min mamma. Men det verkar ingen ha någon förståelse för. Alla tar för givet att man tycker det är skönt att ens mamma är som en jävla spion och tar reda på allt jag gör. Jag kan inte påstå att det är lätt att koncentrera sig när man vet att andra har sån jävla koll på mig. Det går bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra, för att ni alla ska bli nöjda. Jag ser ibland mig själv som ett hopplöst fall.