onefight

Ibland tar orken slut. Det är jobbigt för mig att bara andas. Orkar inte vara glad. Orkar inte vara arg. Orkar inte vara ledsen. Men vad har jag för val? Jag börjar alltid tjafsa, för jag blir alltid så fruktansvärt irriterad på andra. "Varför bryr du dig inte om skolan? Det är din framtid det handlar om. Du måste ha pengar för att överleva. Och för att få pengar måste du arbeta. Och för att kunna få ett arbete måste du först och främst fixa skolan". Dum fråga, får dumt svar. "Vill du veta var jag ska få mina pengar ifrån? Hm... Okej. Jag ska råna en bank. Punkt slut, gå härifrån nu och lämna mig ifred". Fortfarande har inte folk förstått att jag faktiskt bryr mig om skolan. Det kommer stunder då jag kan tänka att skolan bara är en skit grej, men jag förstår ju innerst inne. Det gör vi alla. Alla får gå igenom samma jävla skit. När folk ställer sådana idiotiska frågor till mig, då svarar jag med ett svar som jag vet irriterar andra. "Jag ska råna en bank". Jag såg ju på kärringen att hon bara ville slå sönder mig. Men jag är ju som jag är ibland. Jobbig och envis. Tyvärr, ni kommer att få stå ut med mig ett tag till. Om jag inte dör då förstås. Men det lär jag väl göra. Jag kommer aldrig att klara av det här, hur mycket hjälp jag än får. Jag kommer nog varken prata eller skriva så mycket längre. För att?... Därför. Jag orkar inte. Det är onödigt att komma ut med något ingen bryr sig om. Helt åt helvete onödigt. Så nej, jag kommer förmodligen att lägga av. Helt. Som ni kanske märkt så är inte humöret så som det brukar vara. Allt är inte okej med mig längre. Då vill alla ha en anledning till varför. Men det tänker jag inte berätta. Eller jo, min pappa är dum i huvudet och jag slår mig själv. Bla bla bla, ingen bryr sig, ingen kan hjälpa mig. Ni bara luras. Dumskallar. Idiot jävlar. Fuck off.

Ännu än gång får jag en sån här adrenalin kick. Vet inte vad jag ska göra av all min energi. Vill bara springa tusen varv runt jordklotet. Tyvärr är det en sak som är omöjlig. Jag borde lägga min energi på vettiga saker. Men istället slår jag mig själv. Jag är värd dom där slagen. Jag försöker på något sätt kanske glömma smärtan jag har inom mig. Jag vet att det är fel sätt. Helt fel. Men ändå är det så fruktansvärt svårt att bara sluta. Det känns på något sätt skönt att få göra illa någon. Förut mobbade jag andra. Jag slog folk. Det där finns ännu kvar i mig. Nu mobbar jag inte andra längre, det har jag lagt av med helt. För det blev sådana konsekvenser jag inte klarade av. Det var helt enkelt inte värt det. Om jag säger att jag hela tiden är snäll mot andra, då ljuger jag. Jag har fortfarande tankarna om att se en människa misshandlad. Det sitter i mig. Det händer faktiskt att jag slår folk. Inte vem som helst då, utan någon speciell person. Jag slår inte hårt, men förmodligen tycker inte personen om det jag gör. Men inte nog med det. Det är inte bara den personen som fått känna mina slag komma hastigt mot ansiktet. Jag slår även mig själv. Vill påpeka att det inte är första gången jag slår mig själv. Inte sista heller. Det är en skön känsla, samtidigt som det gör ont. Jag vill hellre att det ska göra ont i ansiktet än inuti mig. Vill glömma bort en person som står mig väldigt nära. Jag vill glömma bort min pappa. Tänker inte säga mer än såhär. Hoppas att han inte glömmer bort mig nu.

Tre veckor har gått, och jag har fortfarande inte haft tillräckligt med mod att ringa honom. Jag kommer nog aldrig att få mod att ringa till gubbjäveln. Jag vill inte ringa han. Jag vill inte prata med han. Jag vill definitivt inte ringa honom när jag fått höra att han är riktigt arg på mig. Kraften som jag egentligen borde använda till att försöka må bra, använder jag istället till att vara uppkäftig. Inte så smart. Men skitsamma. Jag gör ändå inget vettigt i mitt liv nu för tiden. Jag går i skolan, vilket jag avskyr. För jag orkar helt enkelt inte med det. Jag hjälper andra istället för att hjälpa mig själv. Jag har ångest. Min pappa är dum i huvudet. Min mamma förstår ingenting, hon är helt hopplös. Min låtsas pappa har en skruv som sitter löst i hans huvud. Jag slår mig själv. Jag bråkar hela tiden. Hatar att göra som andra säger. Vad är det för liv egentligen? Skolan tar över hela mitt jävla liv. Nu för tiden tycker jag att alla är helt körda i huvudet. Inklusive jag. Jag blir bara arg. Hela tiden. Det känns som att jag inte har någon balans kvar alls längre. Jag bara står och svajar, kan aldrig hålla mig till rätta. Kan aldrig stå still och bara må allmänt bra. Jämt är det något som händer som får mig att ramla. Tankarna tar över. Tankarna om att ta livet av mig sprider sig runt i hela mitt huvud. Snart är det klart. Det är snart ett beslut jag måste ta. Leva eller dö? Det är frågan. Jag tror inte att någon skulle skydda mitt liv. Jag tror inte någon vill hjälpa mig. Det är en av orsakerna till varför jag inte vill ta emot eran hjälp. Ni är förmodligen precis som min pappa. Snälla på utsidan, dumma på insidan. Ni luras, med andra ord. Falskt. Onödigt. Idiotiskt. Så sluta upp med det bara. Jag är inte sådär lättlurad jag var en gång i tiden. Jag låter inte någon annan lura mig. Inte längre.

Till min förvåning så vill jag att tiden ska sakta ner. Ganska rejält då. Gårdagen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, aldrig, aldrig. Det är rätt tråkigt när jag tänker efter. Tänk så många farväl man får ta. Minst 365 farväl på ett år. Det är rätt mycket. Men det är ingenting man tänker på. Ingen, förutom jag. Men det kanske är så det ska vara. Jag kanske ska vara den där konstiga typen. Jag går jämt in så djupt på allting. Jag tänker alltid efter så noggrant som det bara går. Igår... Den dagen kommer aldrig tillbaka. Samma sak med döden. Personerna vi förlorar, kommer aldrig tillbaka. Personen som du haft bredvid dig bara försvinner. Din allra närmsta dör, får en dödsannons i tidningen och sen är det över. Jesus dog för flera tusen år sen, men ingen verkar kunna gå vidare. Ännu är det något man måste lära sig i skolan. Om en snubbe vid namn Jesus som kunde gå på vatten. Ursäkta men det där vattnet han gick på var is. Jag kan också gå på is. Idioter som går på allting som står i en bok någon pundare skrivit. Ointressant, idiotiskt och skrattretande. Enligt mig i alla fall. Slut pratat om Jesus nu, nu går vi vidare in på spåret. Vi går vidare in på verkligheten och nuet.

Ännu en gång känner jag hur frestelsen smyger sig på mig. Jag vill slåss.

Ni vuxna är ju bara hopplösa. Något fel i huvudet har ni. På riktigt.

Ni andra har rätt, och jag har fel. Det måste jag faktiskt erkänna. Jag har blivit irriterad på folk när de pratat om min pappa. Jag har blivit arg när ni försökt förklara för mig att han gör fel och att det han gör inte är normalt. Ni har försökt få mig att förstå att min pappa inte är som alla andras. Innerst inne har jag nog förstått det. Men jag har inte velat erkänna. Det vill jag fortfarande inte. Min pappa är dum i hela jävla huvudet. Förlåt, men det är ju så. Jag vet inte längre om jag älskar min pappa. Då tänker väl ni "Men jo, alla älskar sin pappa innerst inne.". Men nej, vet ni vad? Jag vet faktiskt inte om jag älskar honom. Jag kan inte påstå att jag hatar honom, för det gör jag inte. Däremot hatar jag hans beteende. Och när han beter sig som en idiot så blir han själv en idiot. Hela hans liv bli idiotiskt då. Jag har inte pratat med honom på två veckor nu. Och han är tydligen väldigt arg på mig, i alla fall enligt det min bror säger. Det är så otroligt jobbigt att gå och spänna sig dagarna ut, på grund av en människa som inte ens bor i det här landet. Jag vill nog inte ha kontakt med honom längre. Då tänker ni "Men jo, du ska behålla kontakten med honom. Annars kommer du bara ångra dig när du blir vuxen. Och då är det redan försent.". Ska jag vara helt ärlig så tror jag faktiskt inte jag skulle ångra mig så mycket. Det skulle nog vara jobbigt första tiden, men det går väl över med åren. Klart som fan jag skulle sakna min pappa. Men så mycket skit jag tagit av honom. Så många gånger han har svikit mig och gjort mig ledsen. Det är ingenting jämfört mot hur ledsen han skulle bli om jag sa att jag ville bryta kontakten mellan oss. Folk får tycka vad fan de vill om mina tankar. Jag skiter i det. Rätt eller fel, det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte. Det är såhär jag tänker. Det här är min lilla hjärna jag bara rensar ur och försöker lägga ut skiten genom att skriva ner det. Tyck vad ni vill, jag bryr mig faktiskt inte.

Jag får nervsammanbrott på min mamma. Jag orkar inte med det här. Helt seriöst, jag blir galen! Det är min uppgift att sköta skolan. Blir så fruktansvärt irriterad när det ända hon gör är att klaga. Det enda jag gör i skolan är dåligt. Ja men det skiter väl jag i, det är mitt ansvar och inte någon annans. Jag gör så gott jag kan, vad mer begär du? Glöm att jag tänker sitta 24 timmar om dygnet med skolböcker i handen. Det finns ingen människa som orkar det! Och du har ingen anledning att bli sur för att jag har skolkat. Tycker du att jag ska spola tillbaka tiden och vara med på lektionen eller? Nej, för det går inte. Vad fan är ditt problem egentligen? Om jag nu skolkar, då gör jag det. Du kan inte göra något åt saken. Var glad att jag åtminstone går till den där jävla skolan. Var glad för det jag gör istället för att klaga på saker jag inte gör. Börjar bli så jävla trött på det här alltså. Det är jag som får lida, inte du. Därmed har du ingen som helst anledning att bli sur. Ibland vill jag bara skaka om dig och bara få dig att förstå. Jag vill få dig att förstå att skolan är mitt ansvar. Vill att du ska lägga ner med allt ditt jävla tjat. Det enda du verkar prata om är den där fucking skolan. Jag hatar skolan. Ju mer du tjatar och gnäller, desto värre blir det för mig. Hoppas du är medveten om det. Blir helt jävla pist off på det här. Varför kan ingen bara förstå?! Här sitter en tjej som hatar livet, men det enda viktiga för er andra är skolan. Jag skiter i skolan helt och hållet nu. Jag har slitit som en jävla dåre, men ingen verkar ha förstått det. Ingen verkar se det. Ni letar ju för fan fel på mig. Om ni inte är nöjda, då kan jag lika gärna strunta i hela jävla skolan. Jag ska inte skolka, men glöm att jag tänker jobba på lektionerna och göra som alla andra säger. Glöm det. Ni blir i alla fall inte nöjda. Ni blir aldrig nöjda.

Vi alla mår dåligt någon gång. Så är det bara, inget att göra åt saken. Det kan vara bra, för under tiden man mår dåligt lär man sig även otroligt mycket bra saker. Vissa mår dåligt en dag, andra i flera år. Vissa mår dåligt livet ut. Det är synd. Orättvist kan man nog också säga. En del mår dåligt över saker som hänt för flera år sedan, medan andra mår dåligt över att något nyligen har hänt. Vissa mår dåligt utan anledning. Man behöver inte ha en anledning, faktiskt. När någon tittar på mig, så tror dom nog inte att jag är en person som har det väldigt svårt. Man kan inte se på mig hur min uppväxt har varit. Det kan ingen se, om jag inte berättar det. Och problemet är att jag aldrig berättar. Jag vill inte prata om det. Jag vill bara glömma och se framåt. Men grejen är den att det faktiskt är bra att bara riva upp varenda liten sak. Att bara säga precis vad hur man kände sig då. För känslorna kommer man ihåg. Jag vet hur jag kände mig när min pappa slog mig. Jag vet exakt. Det kanske är bättre att prata istället för att bara tränga in det och låtsas som att man mår bra. Det är bara obekvämt. Anledningen till att jag ibland skolkar är för att jag inte alltid orkar vara bland en massa folk. Men jag kan heller inte koncentrera mig när jag sitter helt ensam, för då tar bara tankarna om livet över. Jag måste helt enkelt sitta med någon jag känner mig bekväm med. Kanske inte någon kompis, för då snackar man bara bort tiden, och det vet väl jag med. Vet inte hur mycket folk förstår av det jag skriver. Ibland känns det som att jag bara skriver en massa ord som inte ens betyder någonting. Men det har en mening. Allting har en mening. Det finns alltid en bakgrund, det gäller bara att tänka efter och finna meningen. Jag kan finna många meningar. Allting betyder ju något. Men det finns en mening som jag verkligen inte förstår. Jag har inte fått ett svar. Och det leder till självmordstankar, faktiskt. Vilken mening är det jag pratar om då? -Jo, det är meningen med livet. Vad är meningen med livet?

Som jag sa tidigare, jag skiter i det här nu.

Jag struntar i det här nu. Det räcker. All min energi lägger jag ned på idioter. Jag lägger ned energi på min pappa, och på den där jäveln som påstår att jag är en hora. Jag vill egentligen inte låta någon styra mitt liv längre, men det är inget man kan göra något åt. Det är såhär nu. Det är pest och pina. Och jag vägrar att lida. Så, vad ska jag göra för att slippa lida då? Det finns bara ett enda alternativ, och det vet vi alla. Eller hur? Mm precis. Ni vet vad jag menar. Att fortsätta leva, det är ingen bra idé. För det jag gör är att lida. Hela jävla tiden. Jag tänker inte gå rakt på sak och säga vad jag just nu vill göra, jag tror ni har något där i bakhuvudet som vet precis vad jag menar. Eller jag kan inte direkt påstå att jag vill. Men har jag något annat alternativ? -Nej. Precis. Så, vad väntar jag på? Jo, jag väntar på rätt tillfälle. Det här är ingen allvarlig grej. Gör det inte till någon big deal. Jag har inte en enda jävla anledning att fortsätta kämpa. Vad är det jag lever för egentligen? Absolut ingenting. Hela mitt liv är ett stort jävla problem, för både mig och för andra. Jag tycker inte synd om mig själv, med tanke på att det faktiskt är jag själv som ställt till det. Däremot tycker jag synd om er andra. Som försöker hjälpa mig. Och det enda jag ger tillbaka är skit, för jag har inte så mycket annat att ge. Jag har inga bra egenskaper. Varenda jävla dag sitter jag och skriver och försöker lugna ner mig. Jag försöker ta djupa andetag och tänka klokt. Men jag kommer ingenstans med det här. Det hjälper inte. Ingenting hjälper. Inte längre. Jag har insett en sak... Det är försent nu. Då tycker folk förmodligen att det är konstigt att en ungdom påstår att det är försent, med tanke på hur jävla ung jag är. Men tro mig, det är försent! Jag lägger ner nu. Jag skiter i det här. Jag kommer inte att fortsätta så länge till, och det ska ni ha jävligt klart för er. Jag orkar verkligen inte mer nu, okej?

Jag har kämpat och slitit helt i onödan. Och vet ni vad? Nu slutar jag. Det är slut på det här nu. Mitt liv är ingen dans på rosor, och kommer aldrig att kunna bli det. Det kommer aldrig kunna bli bättre. Jag vet att jag har rätt. Vad är det för mening med det här undrar jag? Man ska inte behöva slita som en jävla dåre endast för att klara av vardagen. Så funkar det inte. Inte för mig i alla fall. Om jag kämpar, då ska jag även få resultat. Annars gör jag jobbet i onödan. Glöm det. Glöm mig. För jag kommer att glömma mitt liv. Jag kommer inte att ha något liv. Nu vill jag faktiskt inte vara här längre. Jag vill inte spela det här löjliga spelet. Jag vill inte lida mer. Jag har fått tagit tillräckligt med smällar, och det har jag klarat av. Men nu klarar jag inte av så mycket mer. Jag är allvarlig nu. Det är är inte roligt längre, och det har det aldrig varit. Om ni vill göra mig glad, gör bara som jag säger för en gångs skull. Strunta i mig. Strunta i BUP. Strunta i min pappa. Jag kommer inte att vara kvar. Jag ska bara försöka spendera så mycket tid jag bara kan nu till alla som finns runt omkring mig. Jag ska vara så snäll jag bara kan. Sen drar jag. Och då ska ni ge fan i min pappa. Ingenting är hans fel, punkt slut. Jag vet att det här är bäst för mig. Jag passar helt enkelt inte in här bland er andra. Jag är så annorlunda. En tjej med problem som tar över mitt liv. Men nu är det dags att döda alla problem. Det finns bara en lösning, det är att döda mitt liv. Då finns det inte längre några problem. Nu menar jag det här, jag pallar inte med skiten längre. Jag har sagt så flera gånger förut, och jag har alltid menat det. Men nu har det gått överstyr. Det har gått för långt. Tåget har redan åkt, men jag står ändå och väntar på att det ska komma. Onödigt, eller hur? Precis. Jag vet att jag har rätt. Jag vet att jag behöver komma härifrån.

Det är mina tankar som styr mitt liv. Tänker jag negativt, då blir hela mitt liv till en negativ grej. Tänker jag positivt, då blir jag en positiv människa och får därmed ett positivt liv. Jag brukar väldigt ofta hamna i obekväma lägen där det handlar om allt eller inget. Jag är en sån person. Antingen allt, eller inget. Jag vill att folk ska vara raka och ärliga mot mig, precis som jag är mot dem. Jag vill ha bra och tydliga förklaringar på saker och ting. Anledningen till att jag ibland bara får lust att ta livet av mig är för att jag är en sån fruktansvärt dålig förlorare. Antingen ska jag klara av det här och bli lycklig nu med en gång, eller så kan jag lika gärna bara gå och dö. För jag väntar inte länge. Det räcker med att jag spelar fia med knuff och förlorar, fy sjutton vad hemskt det är. Jag hatar att förlora. Det är bland det värsta jag vet. Antingen ska man vara bäst, eller så ska man vara sämst. Och om man är sämst, då ska man dö. För ingen vill vara sämre än någon annan. Alla vill komma allra högst upp till toppen, även jag. Jag hatar även att erkänna när jag har fel. Och jag hatar att göra något någon annan bett mig att göra. Om jag till exempel bestämt mig för att göra läxan, men innan jag gör den ber någon annan mig att göra den, då vägrar jag. Eller så skjuter jag fram det och säger "Ja, jag ska göra den om fem minuter.", endast för att själv få bestämma när jag ska göra den. Jag slår sällan vad om något, för jag vet hur fruktansvärt arg jag blir om jag förlorar vadet. Jag hatar att köra "sten, sax, påse", för jag vet att risken är stor att jag förlorar. Risken finns ju liksom alltid där! Och den risken tar jag inte. Absolut inte. Jag kan inte ens spela spel med en tre åring för jag hatar att förlora.

Att jag inte duger är signalerna du sänder.

Jag var för liten för att förstå att de vanorna jag hade inte var normala. Men nu har jag förstått det. Det var inte okej. Det har aldrig varit okej. Mitt allt. Min älskade pappa. Han svek mig. Jag har tagit så mycket skit, endast för hans skull. Jag har lidit, för hans skull. Jag har struntat i viktiga saker, för hans skull. Jag har mått dåligt, för jag har slitit så mycket. För hans skull. Känns inge bra att säga det här, men.. Jag har insett en sak. Idag. Idag insåg jag att min pappa gjort fel. Han är inte normal, han är inte frisk. Vill egentligen inte erkänna, men nu gör jag det.

Friheten har jag aldrig haft. Har alltid burit på tunga saker och hållt allting inom mig. Det måste vara en skön känsla att veta var man har sin pappa. Måste vara skönt att kunna lita på honom. Hoppas att alla ungar tar vara på tiden med sina föräldrar. Hoppas att de inser hur jävla bra dom har det. Önskar att jag också kunde få ha det så. Önskar att jag kunde titta tillbaka på min barndom och sedan få ett léende på läpparna. Men nej, så enkelt är det inte.

Tänk att en enda blick kan göra så mycket. Det räcker att man tittar lite snett på någon, och direkt är man där. Inga undantag. Jag vet att mina blickar ibland är otroligt konstiga. Tycker jag inte om någon drar jag direkt till med min "mördar blick". Men jag tycker inte illa om folk som jag inte ens hört talas om förut. Däremot tycker jag illa om folk som kommer och stirrar på mig som om jag vore en idiot. Då blir jag ilsken inombords, och det syns faktiskt väldigt tydligt på mig när jag blir arg eller irriterad. Ibland tänker jag saker, och utan att ens tänka på det så slänger jag ur mig massa dumma kommentarer. I det här fallet har jag inte kommenterat den där bruden eller sagt något till henne. Jag tycker därför att det är onödigt att hon ska kalla mig för saker och sprida rykten eller vad fan hon nu gör. Som sagt så känner jag inte henne, och jag vill heller inte lära känna henne. Är det inte ganska självklart att man blir arg när någon snackar skit så fort man vänder ryggen till? Om hon nu tycker att jag är en hora eller idiot eller vad fan som helst, då kan hon väl istället gå fram till mig och säga det rakt ut om hon inte kan hålla den tanken för sig själv? Jag har inte något emot henne. Men hennes beteende kan jag bara inte acceptera. Hennes blickar går mig på nerverna. Jag vet att jag själv kan ha kollat snett på henne, så där är vi kvitt. Men inte fan går jag och säger till folk att hon är en hora och att hon är rädd för mig. En sak kan jag säga, och det är att jag inte är ett dugg rädd för den där människan. Hon har anledning att slänga blickar på mig, med tanke på att jag gjort det mot henne. Men hon har ingen anledning att säga till hela hennes jävla klass att jag är en hora. Dålig stil. Hon har så jävla mycket luft den där tjejen alltså. När jag tittar på henne, stirrar hon tillbaka och gör ingenting. När jag inte ser, då går hon och snackar om mig med andra personer som hon förmodligen inte ens känner. Hon skulle kunna säga till sina närmsta vänner att jag är en hora eller vad fan hon vill, det är väl okej. Man måste ju dela tankarna med någon i alla fall. Men inte fan har hon rätten att sprida ut det så säkert hela jävla världen lyssnar på henne. Nej, det där accepterar jag inte. Jag accepterar inte sättet hon beter sig på. Jag blir vansinnig. Jo visst det kan vara jobbigt att komma till en ny skola och inte känna någon och bla bla bla, det vet väl jag med. Så dum är jag faktiskt inte. Men tror hon att det blir bättre av att leta bråk eller? Det blir det inte. Om jag hör att hon har sagt ett enda ord till om mig eller ens nämnt mitt namn, då kommer jag vara på direkt. Hoppas hon själv har i alla fall lite vett i huvudet och vet att alla inte är små fegisar som står och tar åt sig av all skit folk kastar på en. Jag vägrar. Jag tar inte emot skit från någon förutom min pappa. Visst låter det där väldigt dumt och konstigt? Jo, det förstår jag. Men jag säger som det är. Jag är ärlig och inget annat. Jag har redan sagt att mina blickar inte är roliga. Men det är inte hennes blickar heller. Inte hennes idiotiska kommentarer heller. Så jävla onödigt. Som man bäddar får man ligga. Och nu har den där tjejen bäddat obekvämt till sig själv. Och det innebär att hon kommer att få ha det obekvämt också. Nej, jag tänker inte börja bråka och hålla på. Jag vill bara fråga henne varför i helvete hon håller på som hon gör. Och skulle hon tjafsa emot, då blir jag riktigt jävla arg. Jag har bråkat så många gånger, att det till och med blivit våld inblandat i slutändan. Däremot har jag aldrig slagits utanför karaten med en tjej. Det vill jag inte göra heller. Kommer inte göra det. Jag vet inte riktigt vad jag kommer göra. Men kul blir det inte, det kan jag lova. Egentligen vill jag inte ödsla min dyrbara tid på en idiot som jag inte ens känner. Men det är inte så lätt att låta bli heller. Jag blir ju arg! Men jag ska försöka. Jag ska låta henne vara. Men hör jag att hon ens nämner mitt namn, då blir det inte kul. Fy fan vad jag börjar tröttna på bråk. Alltid har folk något emot mig, vilket innebär att jag även har något emot dem. Jag hoppas i alla fall att den där okända idiot jäveln kan lära sig av sina misstag. Hon själv verkar ju inte vara riktigt frisk i huvudet. Hon ser inte ut att må bra. Hon ser inte ut att ha haft en bra bakgrund. Vet inte varför, men jag bara ser det på henne. Bryr mig egentligen inte, men jag bara tror det. Hur som helst, jag vill inte ha något med cp barnet att göra.

"Min pappa har stulit första halvan av mitt liv. Men den andra halvan tillhör mig." Det ska jag komma ihåg. Den andra halvan tillhör mig... Lägger nog det på minnet. Verkar ganska vettigt trots allt.

Ni behöver inte ljuga för att försöka få mig att må bra. Det fungerar inte så. Jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn. Min pappa har inte gjort något fel, det är bara att erkänna. Okej han har gjort lite fel eftersom man aldrig ska slå ett barn, jaja det kan jag väl hålla med om. Men det är inte bara han som gjort fel! Det är även jag. Så är det. Och det där snacket om att han slagit mig kan vi bara ta och avsluta nu med en gång. Okej han har slagit mig och jag har mått dåligt över det. Jag hatar bara att erkänna att han gjort det. Jag hatar att prata om det. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte att folk ska tycka att min pappa är dum i huvudet. Jag vill inte att det ska komma ut! Och jag vill verkligen inte att min mamma ska få reda på det. För jag vet ju hur hon är. Ena sekunden blir hon otroligt arg på pappa, men andra sekunden ändrar hon sig och påstår att jag har fel eller att jag ljuger. Så är det oftast. Hon verkar tro att jag ljuger om allting. Med andra ord så kan hon väl inte lita på mig. Sen förstår jag inte varför det är så in åt helvetes viktigt att mamma får reda på att jag blivit slagen? Han har inte direkt slagit mig i huvudet med en stekpanna och sparkat in hela jävla näs benet på mig. Det är inte så farligt! Bara lite slag liksom. "Slag som slag, det är iallafall inte okej!". Ja jo jag vet att vissa tänker så. Men vi alla har väl blivit slagna någon gång? Eller? Inte vet jag. Och det blir ju inte bättre av att min mamma vet om det. Hon kan inte spola tillbaka tiden och radera bort alla slag. Det funkar inte så och det vet varenda människa. Nu är jag jävligt bra på att läsa tankar, och just nu sitter någon och tänker "Nej det vet väl jag med, att hon inte kan spola tillbaka tiden och göra något åt det. Men jag tror hon kan få mer förståelse för dig om hon vet att han slagit dig. Bla bla bla...". Ja, det är alltid det första i en mening jag hör. Och om jag inte gillar det personen säger, då stänger jag av. Hur som helst, då undrar jag vad fan du menar med förståelse? Jag kan nästan sätta pengar på att hon inte skulle ha någon jävla förståelse iallafall. Ska jag vara helt ärlig så tror jag aldrig att hon kommer ha förståelse för mig och hur jag mår. Hon vill att jag ska sköta skolan, inget mer. Men det enda hon får är hem ringningar och mail om att jag skolkar och gör massa annat man inte ska göra. Hon får aldrig veta när jag gör något bra. Aldrig. Jämt är det bara klagomål hit och dit om att jag är så jävla dålig på allt jävla ting. Okej, jag är dålig. Men vad ska jag göra åt saken? Ibland skulle jag bara vilja bränna upp alla jävla skolor här i världen, för dom ställer bara till det. Tro mig, jag vet..