TÄNKER
Vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Vill att mina beslut ska innehålla respekt, men min respekt verkar inte likna alla andras. Min respekt handlar om att vara ärlig och uppriktig. Andras respekt är att göra någon annan människa lycklig med hjälp av lögner. Två vänner ber mig byta umgänge och sluta umgås med en viss person. De vill att jag ska sluta umgås med personen, för de påstår att hon peppar mig till att göra dåliga saker som att till exempel supa. Jag håller med fullt ut. Kanske behöver jag någon annan vid min sida som istället peppar mig till bra saker som till exempel att sköta skolan? Det låter ju vettigare. Men snäll fan som jag, så har jag väldigt svårt att bara slänga bort en nära vän bara sådär. Tror inte att den så kallade vännen kommer att ha någon förståelse över huvud taget. "Man blir hellre sårad av sanningen, än lycklig av en lögn". Är det så för alla eller gäller det endast mig? Jag vet inte. Vet inte särskilt mycket i det här läget. Känns som att problemen bara växer och växer. Att peppa någon till att supa osv, det kallar inte jag att vara snäll. Då bryr hon sig inte om mig. Kanske är hon vän med mig, endast för att ha någon att vara med och slippa ensamheten? Det vet jag inte heller. Vet inte hur jag ska göra. Ska jag vara snäll genom att ljuga, eller ska jag tala sanningen och förmodligen skapa en liten "fiende" till? Ännu en gång får jag en panik ångest attack då jag inte har en jävla aning om hur fan jag ska lösa något problem.
Får även ångest över att den där helvetes skolan är igång snart igen. Redan går det rykten om att jag knarkar osv. Hur lätt är det att ignorera egentligen? Åt helvete med era falska jävla rykten ni sprider ut. Idioter.
MITT LIV, MINA BESLUT
Tänk dig att du har en vän, inte vilken vän som helst, en speciell vän. En vän som du kan lita på, en vän som du kan vara dig själv med, en vän som inte dömer dig vid misstag, en vän som älskar dig oavsett. En vän som har sett många sidor av dig, en vän som har sett dig glad, en vän som har sett dig arg och även ledsen. En vän som ger dig ljus och energi, en vän som finns när allt suger, en vän som ser när allt är sämst, en vän som får dig att orka. Vi fortsätter, en vän som stöttar dig, en vän som pushar dig i alla situationer, en vän som du beunderar, som du vill vara som. En vän som förstår dig och tills sist en vän som du kan öppna dig för. Det är det här som räknas, det är det här som betyder något. Det kallas för äkta vänskap.
Då ställer jag mig själv frågan, är det sällsynt med sådan vänskap, eller är det vanligt? Det beror väl på. Tror det är ganska sällsynt. Vänskapen blir vad man själv gör det till. Lika så ditt liv. Jag ska göra mitt allra bästa, för att ta tillbaka makten över mitt liv. Jag ska göra allt för att en vacker dag kunna styra mig själv och ta egna beslut. När du är liten, då bestämmer föräldrarna alltid. Oavsett vad det gäller. Sedan växer vi alla och blir medvetna om vad rätt och fel innebär. Då kan du bestämma själv. Men dina åsikter ska du aldrig backa. Tycker du något, så ska du stå för det. Oavsett hur gammal du är. Åldern har i det här fallet ingen roll. Tycker du inte om godis, då ska du inte äta det. Tycker du inte om när din pappa slår dig, då ska han inte göra det. Det kallas rätt och fel. Tycker du däremot någon är ful, så ska du inte säga det rätt ut. Men det är vi medvetna om. Som sagt, även barn har hjärnor att tänka med. Och även barn har rätten att få komma ut med sina åsikter. Inget barn ska bli illa behandlat och bemötas med roll respekt. Tycker alla ska börja lyssna mer, tänka mer, och framföra mer. Jag tänker inte göra om samma galna misstag som jag under några år gjort. Jag ska inte låta någon trycka ner mig, varken med ord, slag eller sparkar. Jag ska inte låta någon annan ta beslut åt mig. Inte viktiga beslut i alla fall. Jag ska inte låta någon styra mitt liv och ta det ifrån mig. Mitt liv är mitt, ingen annans. Jag ska börja släppa in personer som är villiga att hjälpa mig, åtminstone en bit under ytan. Falska personer som inte har en aning om vad respekt innebär ska jag inte lägga ned energi på. Jag ska heller inte bemöta andra människor med ett dåligt beteende. Jag ska göra mitt bästa, för att bli en bättre människa. Och till att börja med, tänker jag från och med nu sudda bort ordet "pappa" från mitt hjärta. Han kommer alltid ha mig vid sin sida, och jag kommer alltid att tycka om honom. Men en plats i mitt hjärta har han inte. Inte längre. Chanserna är så gott som brända, och fler får han inte. Han har kunnat tagit bättre beslut än såhär, men det har han inte gjort. Jag ska hålla kontakten mot honom och vara snäll. Men jag ska inte älska honom som en dotter bör älska sin pappa. För det gör jag inte. Det gör så ont, så oerhört ont att skriva det här. Det brister i hela hjärtat. Men nu är det såhär. Jag måste ta ett steg framåt och försöka släppa in lite ljusglimtar i mitt liv. Mitt liv, mitt beslut.
NO MORE YOU
Att våga sig ut på tunn is och att blotta sin okunskap, det är att kämpa.
Och det är precis det jag försöker göra.
VIKTIGT?
Jag har något viktigt att säga. Jag har skrivit ned rätt mycket känslor och tankar på papper, och de flesta har väl varit viktiga för mig. Men nu börjar det bli dags att ta ett steg framåt. Berätta det allra viktigaste. Något som kan vara viktigt att veta när det gäller just mig, så är det att jag är väldigt rädd för att misslyckas. Jag kan inte leva livet som någon annan normal människa. Jag vågar inte ta chanser, och jag vågar inte gå vidare. Jag står oftast envis kvar på samma plats, medan jag ser er andra flytta fram och lämna gamla saker bakom er. Jag är troligtvis världens sämsta förlorare. Och nu överdriver jag faktiskt inte. Jag är det. Om det är svårt att förstå, så ger jag ett exempel. Några vänner frågar om jag vill spela ett spel med dem, och utan att ens ta ett andetag hinner jag svara nej. Vet ni varför? -Jo, det beror på att jag inte vill ta risken att förlora spelet. Sådana risker tar inte jag. Därmed kan det vara väldigt svårt för mig att gå vidare i livet och lämna vissa saker bakom mig. Jag vågar inte gå vidare. Jag vågar inte ta ett enda steg fram. Jag vill helst veta exakt hur det kommer att se ut för mig, om jag gör si eller så. Jag vill veta till prick och punkt. Annars, ger jag mig inte in i det. Jag går inte vidare. Ser ni? Där har vi det! Där har vi problemet jag i flera år nu försökt hitta. Då ställer jag frågan, hur ska jag gå vidare? Jag som verkar vara iq befriad har inte en blekaste aning om hur det skulle gå till. Vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Fortfarande ältar jag saker som hänt för flera år sedan.
Jag vet inte riktigt hur många misstag jag gjort på grund av att jag mått dåligt. Ett tag hade jag ett litet mobb offer som jag ett antal gånger slog näsblod på. Vid några andra tillfällen har jag kränkt andra med hjälp av ord. Mina raseri utbrott är även stora misstag, som fortfarande kommer lite då och då. Men det har lugnat ned sig lite nu i alla fall. Att jag slagit mig själv är även misstag. Den gången då jag hällde i mig sprit var även ett misstag. Ja ni ser, det finns flera misstag. Det värsta är inte själva misstagen, utan det är att jag vid några tillfällen gjort om samma misstag. Trots att det blivit konsekvenser av vissa saker, så har jag fortsatt. Ett exempel då... Jag kränkte en tjej förut, och tillslut fick lärare reda på det och alla fick nog av mitt beteende. Jag fick sitta på en del möten med någon okänd lärare som snackade om mobbning och allt vad fan det var. Hon påstod att det var en "polis sak" egentligen osv. När jag gått på alla samtal så hann det gå kanske en vecka innan jag började igen. Samma skit, däremot inte mot samma person. Jag hade inte någon speciell person som jag bestämt mig för att trycka ned, utan det varierade från dag till dag. Jämt när jag blev arg, så skyllde jag på någon annan. Om jag kanske inte hittade mina nycklar så blev jag naturligtvis arg, och istället för att leta gick jag på någon. Det var bara de där helvetes aggressionerna som behövde komma ut. När jag gick i min förra skola så ringde aldrig någon hem och berättade för min mamma vad jag höll på med. Jag hamnade till och med i slagsmål, men lärarna hade noll koll.
I denna värld sprids falska rykten tillräckligt fort för att folk ska få ett dåligt intryck på dig. Det går nog rykten om varenda människa. Utan att man själv vet om det, snackas det en hel del om en. Folk har till exempel nyligen påstått att jag knarkar. Jo men tjena, jag knarkar. Nej, då får jag helt enkelt neka och tala om att jag inte knarkar. För det gör jag inte. Har aldrig i mitt hela jävla liv knarkat. Ibland undrar jag vart folket får all luft ifrån. De verkar veta mer om mig än vad jag själv vet. Egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket. Jag vet ju själv att jag inte knarkar, sen får väl alla andra tro vad fan dom vill. Men en viss frustration måste jag erkänna att jag får. Själv skulle jag aldrig sprida ett rykte om någon annan, som är falskt. Skulle inte sprida något över huvud taget! Det är nog det mest patetiska jag vet. Att sprida rykten. Men det är väl bara att acceptera och försöka leva vidare utan att lyssna på andras skitsnack.
Viktigt och viktigt.... Vet inte om det jag precis skrev var speciellt viktigt. Men okej, låt det gå. Egentligen är allt här i världen viktigt. Tänk om Hitler inte skulle ha varit dum i huvudet på den tiden då idioten levde. Då skulle inte någon kunna säga "Bli inte som honom". Så där ser ni, det finns fördelar i varje nackdel. I alla fall i mitt huvud. Och det är mitt huvud jag just nu lägger märke till. Det är väl rätt skönt att få ur sig alla tankar ibland...
RÄTT SKA VARA RÄTT
Jag är inte arg. Är bara otroligt besviken på dig.
När något barn behandlas illa eller mår dåligt är en tröst att ge en förklaring som säger "Du är inte ensam om det. Det finns otroligt många där ute som är utsatta för samma sak som du". De flesta tar den meningen som en tröst och känner sig aningen starkare. För mig är det helt tvärtom. Säger någon så till mig, så blir jag dubbelt så deprimerad som jag var innan jag fick höra det. Jag vill hellre vara ensam om det, än att veta att mer än halva jordklotet har eller har haft ett sådant pissigt liv som jag. Ibland försöker jag tänka för mig själv "Det är bara jag som har det såhär. Och tur fan är väl det". Ibland undrar jag även vad snubben där uppe som kallar sig för Gud tänker med. Arslet eller? Verkar nästan så. Om den där jävla idioten som kallas för Gud nu fanns, varför skulle han då bestämma sig för att hälften av jordklotet ska må prima, medan andra halvan ska må piss? Enligt mig, vore det jävligt konstigt. Om han nu finns ska jag nog söka upp honom och ta ett allvarligt snack med fanskapet. Vilket skämt, eller hur? Haha. Hur som helst... Hur dåligt jag än mår, hur arg jag än blir, hur ledsen jag än är, så kommer jag ändå alltid att vara samma konstiga tjej jag alltid varit. Jag blir arg för ingenting, det är en sak. En annan sak är att jag även blir glad för ingenting. Den där sjuka humorn jag har måste vara väldigt sällsynt. Jag är inte bara en person som skriker och kastar saker. Jag är en person som jämt har de där positiva sakerna i bakhuvudet. Jag är alltid hjälpsam och vill alla väl. Trots mina raseri utbrott jag ganska ofta får, så menar jag aldrig något illa. Om jag talar om för någon att den är en idiot eller liknande, så är det aldrig något personligt jag menar. Om du inte är en idiot då förstås. Om du är en idiot så ska du ta åt dig rejält. Men oftast är det jag som är idioten. Det är bara jag själv som vet om jag är en idiot eller inte. Ingen annan kan bedöma det. Måste väl erkänna att jag ibland är en liten jävlig unge som ställer till det. Men ibland kan ni även finna stunder då jag bara är mig själv. När jag får utbrott så är jag ju inte mig själv. Absolut inte. Jag är mig själv när jag är mig själv. Skitsamma, man märker för fan på mig när jag är mig själv. Bättre förklaring får ni leta länge efter. Bland alla mina långa och konstiga texter så finns det alltid någon mening. Meningen med den här texten är rätt simpel. Jag hade inte behövt skriva allt det här. Onödigt kanske? Jag vet inte. Det jag menar med all denna smörja får man väl lista ut själv. Inte så svårt, bara att läsa allt skit och sedan rensa hjärnan och tänka efter lite. Rätt ska vara rätt. Och det rätta är väl att försöka ta sig i kragen och fixa allt det här.
JAG SKA VINNA
Nu börjar kampen, på riktigt. Jag ger aldrig upp utan en kamp. Min pappa må vara stark på utsidan, men hur ser han egentligen ut där inne? En svag liten jävel som söker tröst, skulle jag tro. Om man mår så kasst att man inte ens kan vara trevlig mot andra, då står det inte riktigt rätt till där inne i ärt hjärnan. Jag förstår min pappa. Det måste vara otroligt jobbigt att leva med sig själv. Jag har kämpat länge, men nu ska jag börja kämpa på riktigt. Jag tror att jag har kapaciteten att klara av det här. Jag tror jag har en liten chans. Och det chansen tänker jag faktiskt ta. Det står mellan mig och min pappa nu. Eftersom han inte är villig att kämpa tillsammans med mig, så är jag illa tvungen att kämpa mot honom. Med det menar jag inte att jag ska försöka på något sätt trycka ned honom. Jag menar mer att jag ska vara stark nog att inte backa så mycket som jag tidigare gjort. Jag ska säga ifrån, när jag vet att något är fel. Jag ska inte lyssna på hans bullshit och hans elaka kommentarer. Jag ska vara rak och ärlig, till den gräns så det blir okej för både mig och honom. Jag vill att han ska må bra, men till en viss gräns. Han ska inte få må bra genom att kränka andra. Jag vet inte vad andra tycker om det, men jag har starka åsikter och är emot det. Tror att han behöver lite motstånd. Mamma har försökt i flera år, men har väl aldrig riktigt lyckats så bra. Men jag är inte min mamma. Jag är jag, och jag klarar av det. Nu har jag samlat tillräckligt med krafter. Och de krafterna tänker jag inte lägga ut på att vara arg och ledsen. Jag ska lägga ut de på att försöka ta hand om mig själv. Jag har en egen vilja, egna åsikter och ett alldeles eget liv. Jag låter inte någon förstöra för mig ännu en gång. Det är jag som ska leva mitt liv, inte min pappa. Han har sitt eget. Mitt liv, mina beslut. Säg vad ni vill, men jag står starkt kvar på den plats jag nu funnit. Den så kallade "plattformen" har vi snackat en del om. Jag har inte haft en enda kroppsdel på den där plattformen. Men nu, har jag min ena fot där. Och jag fäster den hårt, och ska försöka att få dit båda fötterna. Jag ska använda min otroliga envishet till att vara uppriktig och rak. Aldrig tänker jag backa. Min dåliga envishet ska bort. Ber någon mig göra något, ska jag åtminstone försöka göra det. Även om det är en lärare eller någon annan idiot. Jag ska göra som ni säger. Försöka. Bråk är ingenting jag vill skapa. Men när min egen kompis talar om för mig att min pappa inte bryr sig om mig och börjar snacka massa skit, då kan jag knappast kalla det för vänskap. Det är falskt. Men alla får väl säga vad de vill. Jag vet ju själv hur det är. Han bryr sig om mig, men han är väl inte riktigt frisk i huvudet och kan visa det på rätt sätt. Jag ska vinna det här förbannade spelet. Jag ska vinna, tillsammans med er som är villiga att hjälpa mig. Ni andra som vill förstöra för mig, ni som sprider rykten om att jag knarkar, ni som snackar skit, ni som är uppkäftiga för att jävlas med mig, jag kommer vinna över er. Ni må vara betydligt fler än mig, men jag vinner. Överlägset. Jag ska hjälpa mig själv, genom att hjälpa andra. Stå upp för mina åsikter. Min vilja. Mina tankar. Det här ska bli bra nu. Jag kommer inte att ta livet av mig. Det är nu ett löfte jag har gett er. Och ni vet väl att jag alltid håller det jag lovar? Det bör alla veta. Hoppas att det här håller i sig. Hoppas att tålamodet räcker åtminstone det här jullovet. Jag vill inte att det ska bli som förut igen. Vill inte få raseri utbrott dagligen. Vill inte känna ett behov av att jag måste röka och dricka. Fuck it. Jag vinner över den där skiten. Jag vet det. Jag ska verkligen kämpa. Jag tror jag kommer behöva oerhört mycket hjälp. Från vänner, men även från er vuxna. Fy fan vad jag hatar det, men tror nog ändå det kan bli bra då. Vill lära mig att kunna lita på alla människor. Vuxna som barn, jag vill lita på er alla. Just nu litar jag inte på en jävel. Inte någon. Även jag tror att den hjälp jag fått, kommer jag ett tag framöver behöva. Jag behöver prata om saker som gör mig ledsen, arg, besviken eller ångerfull. Jag känner verkligen ett behov av det. Om jag inte fortsätter, så kommer jag aldrig någonsin att kunna klara av det här. Har samlat på mig en del skit under bara en vecka nu, som jag behöver flöda ur mig. Skriftligt eller muntligt, det kvittar. Jag behöver dela det med någon. Den där gången jag var i skolan och drack. Känner en viss ångest över det. Obehaglig känsla. Rykten har redan spridits. "Ofta du rökte hasch i skolan?!" "Vad fan höll du på sådär för? Hade du tagit tabletter eller?" "Lilla knarkare, vad fan gjorde du så för?". Snälla lägg ner ert skitsnack. Jag har inte tagit tabletter och har aldrig rökt på. Jag drack sprit och ångrar det. Det är löjligt vad folk tror på falska rykten nu för tiden. Alla verkar veta mer om mig än vad jag själv vet. Jag ser därmed inte fram emot skolan. Vill helst ha lov hela jävla livet. Det är det lilla jag oroar mig för just nu. Att jag var full och gjorde saker jag inte borde ha gjort. Det har ju satt sina spår nu.
VÄRLDENS ORÄTTVISA
Önskar att människor kunde se den plats de faktiskt står på. Alla letar efter toppen, men i själva verket står vi alla redan på toppen. Vi har ett liv, och har vunnit en plats på jorden. Guld till oss alla. En seger, vi borde fira genom att vara glada och tacksamma över det vi har. Så fort vägen blir brant, så vänder vi och ger upp. Tänk vad många uppförsbackar vi får möta här i livet. Det är en del av oss. Hur skulle det egentligen se ut om allas liv alltid var som en dans på rosor? Det skulle inte vara roligt. Man vill ju kämpa sig upp till en seger. Man vill inte bli en vinnare utan att vara en värdig vinnare. Vissa fuskar sig upp, medan andra kämpar och kämpar.
Det är det som gör världen orättvis.
JAG VILL BLI LYCKLIG
Egentligen vill jag varken se eller höra dig. Men lockelsen är oemotståndlig. Ens egen pappa, är någon man alltid kommer att behöva. Oavsett hur han beter sig och hur han är som person. Man vill alltid ha sin pappa vid sidan om. Även fast jag vill, så kan jag inte uttrycka mig med "Jag behöver inte min pappa. Jag klarar mig". Den vitsen har jag dragit några gånger, och dumma som folk är så verkar de gå på mina små ord vitsar. Människan har till uppgift att stå för saker de gjort, och försvara sina åsikter. Man ska aldrig backa, och man ska aldrig ta några order från personer med noll kontroll i skallen. Min pappa är en sådan med som jag säger "noll kontroll" i skallen. Ändå är jag dum nog att ta order från honom. "Gör si, gör så, bla bla bla...". Utan ens en tanke om vilka konsekvenserna blir om jag inte gör som han säger så drar jag till med mitt fake leende och gör det han ber mig om. Dåliga vanor. Skitsnack och kränkningar som hoppade på mig blev tillslut en del av vardagen. När jag var yngre hade jag inte en aning om att vuxna människor inte alltid hade rätt. Mamma och pappa var smarta som Einstein. De kunde allt. Hade alltid rätt. Jag hade ingen chans. Särskilt inte mot min pappa. Jag fick aldrig säga emot, oavsett vad det gällde. Gråta fick jag inte heller göra. Fick inte reagera på de sätt som jag sett mina vänner göra. När de ramlade och gjorde illa sig, så fällde dom tårar. När någon var elak, fällde dom tårar. Det var rätt stor skillnad mellan mig och mina kompisar från dagis. Jag minns det faktiskt, till en viss del. Om jag ramlade ville jag inte gråta. Jag minns hur jag bet i kinderna och höll allting inom mig. Mina leenden blev efter ett par år något falskt. Det var inte äkta. Jag var inte Edita längre. Är osäker på vem jag är just nu. En sak vet jag, och det är att jag är en person som är otroligt envis och absolut inte vill ge upp. Fia med knuff är ett spel jag hatar, med hela mitt hjärta. Vilken respekt visar man när man bara knuffar ut varandra på det där viset? Ja, jag är dålig förlorare. Löjligt! Men så är det. Fan vad jag hatar spel. Och just nu, känns det som att hela mitt liv blivit ett stort fia med knuff spel. Folk springer runt, sprider falska rykten, är elaka, snackar skit bakom ryggen på en. Som man brukar säga "Alla föds unika, men dör som kopior av varandra". Bättre än så kan man knappast uttrycka det. Bra mening där! Varför i hela friden kan man inte bara för en gångs skull få slappna av lite, utan att behöva vara orolig för att bli sårad och sviken av någon? Vännerna kommer och går, man vet aldrig var man har dem. Så falskt. Familjen finns alltid där, det kan jag inte neka. Men på vilket sätt finns de där? Min familj finns för mig genom att klaga, hacka och tjata. Så fungerar dem. Men problemet är att jag själv inte fungerar på det sättet, men det är inte alla som kan förstå det. Man kan faktiskt visa att man bryr sig genom att bara vara. Nu drar jag ett exemplar som sitter inuti mig. Förra veckan när jag hade druckit och var full så mådde jag allt annat än bra. Jag mådde uselt. För första gången måste jag påpeka, så vart inte min mamma arg för att jag gjort något dumt. Hon blev säkerligen arg inombords, men hon skällde inte på det sättet hon brukar. Då kändes det på ett sätt bra. Hon bryr sig om mig. Däremot om hon hade gett mig en rejäl utskällning som hon brukar, så hade jag förmodligen haffat ihop mig ett par sprit flaskor och gjort om samma skit igen, igen och igen. På det sättet fungerar jag. Får jag skäll, så stängs hela min hjärna av och allting bara svartnar. Jag mår ännu sämre då, och får upp tanken "Hon bryr sig inte om mig, det är ingen idé att ens försöka längre". Får jag ingen skäll utan mer förståelse så känner jag att personen åtminstone bryr sig om mig lite. Jag vet att jag egentligen borde säga det här, istället för att sitta och skriva ned allting när ingen ändå läser. Min mamma borde få höra det här. Men jag vill att hon ska förstå, utan att någon ska behöva tala om för henne hur. Men vi alla är olika. Vissa personer har inte förståelse för andra. Jag är en person som väldigt lätt kan se hur en person mår. Du kan stå och titta mig i ögonen i kombination med att du ler, men jag kan fortfarande se hur jävla ledsen du är inombords. Vet inte hur, men jag bara ser det. Brukar väldigt ofta tänka mig in i andra personers situationer, då jag direkt känner hur en annan person just då känner sig. Jag vet därmed hur man i vissa fall kan hantera saker och ting, som händer andra. Men när det gäller mig själv som person, så kan jag inte hantera ett skit. Mitt liv och min energi lägger jag inte ned på att få mig själv att må bra. Visst jag försöker, men i första hand kommer ändå alltid människorna som finns i min omgivning. Jag behöver inte ens tycka om personen, men jag vill ändå att hon eller han ska må bra. Och jag ser när någon mår dåligt. Tro mig, så är det. Har väl varit med om så mycket, fått känt så otroligt många olika känslor och tankar så jag kan se på andra och veta hur personen känner sig. Jag skulle nästan kunna peka ut de personer jag ser mår dåligt. De behöver inte sitta ned och gråta eller skrika. Stå och skratta mig rätt upp i ansiktet. Jag ser ditt riktiga jag, oavsett vad du gör. Tycker det är något fruktansvärt tråkigt att folk nu för tiden aldrig kan uttrycka sig på rätt sätt. När du är arg är du inte alltid arg. Ordet arg kommer nog från ordet rädsla skulle jag gissa på. Men du visar det aldrig. Vet egentligen inte vad det är som får människan att jämt bli så aggressiv och elak. Jag önskar att alla bara kunde slappna av och sluta känna sig så pressade. Jag vill bli lycklig. Och jag vill inte ge upp. Jag ska bli lycklig. Annars, tänker jag inte stanna kvar. Inte länge till. Det är inte mycket jag begär. Jag vet vad jag vill, och jag har ett mål att rikta in mig på. Jag vet vad ni andra ska göra för att hjälpa mig. Men dum fan som jag så vet jag inte om jag vill ge er en chans, just för att jag inte kan lita på folk. Kanske ska börja med att säga att min pappa är den som gjort att jag inte litar på någon. Far åt helvete, det är allt jag har att säga till dig. Hoppas du är nöjd nu pappa. Du har gjort bort dig, något rejält.
MIN SYN PÅ RESPEKT
Respekt är ett ord jag rätt ofta brukar tänka på. Vissa människor har svårt med respekten, medan andra har en aning lättare. Men vad är respekt egentligen? Vad innebär det? Det är lätt för folk att säga att man ska respektera varandra. Men hur ska man bemöta andra med respekt...? That's the big question.
Om man ljuger för någon annan, då visar man ingen respekt. Men om man är ärlig och säger som man själv tycker, då finns risken att andra påstår att det man säger är respektlöst. Vi tar ett rent exempel.. Du tycker att din kompis är allmänt jobbig, och så fort du hör hennes röst blir du väldigt irriterad. Du vet inte vad det beror på, men du känner att du vill ta en paus när det gäller er starka vänskap. Om du säger till henne som det är, att du blir irriterad på henne osv, då påstår hon att du inte visar någon respekt. Men om du ljuger för henne och inte säger någonting om det, då visar du heller ingen respekt eftersom du inte är ärlig och uppriktig mot henne. Knepigt va? En aning.
Men det gäller väl att bara hålla huvudet högt och först och främst vara ärlig. Sedan är det upp till den andra personen hur hon ska reagera. Det är den andra personen problemet ligger hos, även fast det kan kännas som det jämt är ens egna fel. Det har jag lärt mig. Min pappa påstod här om dagen att jag var en falsk människa. Då är min fråga, vad är det som gör att jag är falsk? Och vem är det som uppfostrat mig till en falsk människa? Jo, det är du. Alla barn blir som kopior av deras föräldrar. Även jag. Men jag har lärt mig att slingra mig ur min pappas liv, och istället börja ta mer hand om mig själv. Jag ska ta tillbaka makten över mitt liv. Det är ett beslut jag nyligen har tagit. Varför ska jag låta en psykopat styra över mig? Ganska onödigt. Mer skit än såhär, tänker jag faktiskt inte ta emot. Det kommer att vara otroligt jobbigt för mig nu ett tag. Det har det varit på sista tiden. Alla sår min pappa gjort, sitter djupt in i min själ. Där kommer de för all tid att sitta, tyvärr. Men en sak jag kan ändra på är att inte dölja de där såren. Svårt kommer det definitivt att bli, utan tvekan. Men det är inte omöjlig. Det är trots allt ganska viktigt att våga riva upp hemska minnen, och dela med sig av de. Man ska inte alltid bara prata om positiva saker. Man ska heller inte alltid bara prata om negativa saker. Variera, hela tiden. Något man inte bör göra är att sluta prata helt och hållet. Det misstaget, vill jag inte göra om. Att supa bort oron, det är inte heller någon bra idé. Ska inte göra om det misstaget heller. Från och med nu, ska jag bara försöka ta dagen som den kommer. Någon Belgien resa blir det inte för min del. Känns skönt, men på samma gång inte. Min pappa måste avsky sin dotter. Men det är hans problem och inte mitt, fortfarande. Står fast vid det. Jag vill leva fritt. Utan någon psykopat som styr mig.
JAG VAR BARA FULL
Det kändes som att mitt huvud skulle sprängas. Tankarna irrade runt i hela skallen, och jag blev bara mer och mer orolig. Kunde tyvärr inte motstå spriten vid det tillfället.
-
Den där Belgien resan gör mig orolig.
Jag vill inte åka. Jag kan inte. Jag klarar inte av det.
Känns nästan som att jag måste ge mig av innan dess...
VET INTE LÄNGRE
Jag är riktigt nära slutet nu. Riktigt, riktigt nära...
Förlåt, men jag måste. Måste bort härifrån. Helvete.
Jag har inte så mycket mer att ge. Vill för den delen inte ta emot någonting heller. Den hjälpen jag får, är jag evigt tacksam över. Trots att jag är envis och inte riktigt tar emot hjälpen. Men hur är det egentligen med all skit jag får ta? Skiten min pappa ger mig är jag van vid. Jag vet att hans hjärna inte fungerar som det ska, och därför är han som han är. Men skiten jag tar från mina vänner då? Den är snäppet svårare att ta emot. Jag som alltid finns där. Jag som jämt och ständigt frågar hur folk mår och hjälper dem när de har trubbel. Jag som alltid försöker hålla alla på samma nivå utan att behöva "frysa ut" någon. Jag försöker, alltid. Gör alltid mitt bästa. Jag bryr mig om mina vänner. Rätt som det är får man höra att man är falsk. Jaha.... Okej. Jag är falsk. Tack för den! Jag ber om ursäkt, såklart. Trots att jag inte ens förstått varför man påstår att jag är en falsk människa. Men okej, det kan jag väl ta. Jag har hört värre saker, så det är inga problem egentligen. Jag orkar inte bråka, ber om ursäkt och allt är bra igen. Skönt! Men känner mig fortfarande som en liten hund som jämt springer efter och är snäll mot alla.. Skitsamma. Jag klarar det. Det är svårt när man har två alternativ att välja på. Vad jag än väljer, så är det alltid någon som blir sur. Jag är ju en person som väldigt lätt känner mig dum, och jag skapar väldigt lätt skuld känslor. Jag tycker jämt mer synd om andra, än vad jag tycker om mig själv. Jag vill aldrig vara elak. Det är därmed jävligt jobbigt när jag är den personen som jämt och ständigt hamnar mitt i skiten. Jag får alltid ta all skit. Ibland sitter jag och funderar på varför...
Varför är alltid allting mitt fel? Tror att det är för att alla vet hur snäll av mig jag är, och därför tänker dem väl "Ja men henne kan jag väl bråka med. Hon är lätt att ta tillbaka sedan". Och ja, så är det. Jag är ju lätt att få tillbaka. Jag ber oftast om ursäkt, även om det inte är jag som har gjort fel. Jag tar åt mig så himla mycket om idioternas åsikter. Jag lyssnar alltid till dem. Jag kan inte påstå att jag är världens snällaste, för det är jag inte. Inte just nu i alla fall. När jag mår såhär dåligt, då kan jag inte alltid tänka klart. Blir genast uppkäftig. Men alla borde veta att jag innerst inne inte menar ett skit av vad jag säger ibland. Jag vill alltid behandla alla lika. Alla har ju lika värde. Så är det ju bara. Inget snack om saken! Men det är inte alltid så jävla lätt, faktiskt. Ena personen vill absolut inte vara med den andra. Den andre personen blir sur om jag säger att jag vill vara själv med den ena. Tick tack, tick tack... Vad ska jag göra? Först och främst ska jag väl tänka på vad jag själv vill. Det har jag redan luskat ut. Jag håller fullständigt med den ena personen. Hon som bara vill vara med mig, och inte den andra. Vi har ju diskuterat det där. Sen är jag den som ska försöka förklara.. Jag förklarar så djupt som det bara går, och ber om ursäkt. Vill inte vara dum, men vill på samma gång vara ärlig. Jag hatar ju att ljuga och spela! Men då blir bara personen sur. På mig.
Det är så komplicerat. Alltihop känns som ett fia med knuff spel. I början är alla med i spelet. Rätt som det är blir någon sur och knuffar ut den andra genom att slänga ut dumma kommentarer eller irriterande blickar. Själv försöker jag stå stadigt och aldrig vara elak. Är jag osams med någon är jag mer den som ignorerar och försöker att inte bry mig om de blickar som slängs mot mig. Det kokar inombords, men jag försöker visa det så lite som möjligt. När personen slutat med sina blickar, är det alltid jag som ber om ursäkt. För att jag inte orkar vara osams. Egentligen är det bara en av "spelpjäserna" jag känner mig trygg med. Jag kan vara mig själv med allihop, i alla lägen. Alltid! Det är skönt. Men jag kan inte känna mig trygg med alla. En av personerna syftar jag på. Rätt som det är blir hon sur för ingenting och säger saker som till exempel att jag är falsk. Och när man frågar varför så blir hon tyst och flinar lite. Vad fan är problemet liksom? Börjar ibland undra om det är Hitler som uppfostrat den där bruden. Nu känner jag att jag börjar bli upprörd. Det kanske märks i mitt skrivande också. Ärligt talat så är jag riktigt förbannad. Börjar bli så jävla trött på det här jävla tönt spelet som verkar gå ut på att bråka och sedan bli sams igen. Bråk, vänskap, bråk, vänskap, bråk, vänskap.... Vad är det för jävla trams? Antingen vill jag behålla vänskapen helt och hållet, eller så kan ni alla bara fara åt helvete. Jag vill inte skifta såhär som vi gjort i ett par år nu. Jag blir så jävla frustrerad. "Du är falsk. Du bryr dig inte om mig. Du bara dissar mig. Du snackar skit. Du gör si, du gör så. Bla bla bla...". Ja men shit, om jag nu är så jävla falsk som du påstår, varför lägger du ens märke till mig då? Byt skola, flytta härifrån, GÖR VAD FAN DU VILL! Jag bryr mig inte. Om du vill komma ifrån mig är det ditt problem. Inte mitt. Alla dessa så kallade spelpjäser, är personer jag verkligen bryr mig om. Till hundra procent alltså. Jag bryr mig verkligen, och vill alltid hjälpa till. Men det här har pågått ett jävla bra tag nu. Jag känner hur det bara kokar i mig, men jag vill inte slita ut min ilska. För jag vill ju alltid vara snäll. Men tro mig, snart kokar det över. Om jag får se en enda person blänga på mig, snacka skit om mig, ge mig någon kommentar eller liknande, så kan ni ge er fan på att min ilska inte kommer sitta inuti mig längre. Och nu med allvar. Säg vad ni vill, gör vad ni vill. Men tro för guds skull inte att jag tänker vara lika snäll och gullig som jag alltid varit. Jag orkar tyvärr inte det längre. Fucking shit, varför kan människor inte bara hålla sams? Antingen måste man vara bästavänner eller så ska man vara dödsfiender. Är det så? Är det så ni tycker? Ja, då är ni ute efter helt fel person. Ni bråkar med fel person, helt enkelt. Allvarligt tjejer, det räcker nu.
MEN VARFÖR?
Jag känner det nere vid tårna. Det sprider sig upp i huvudet, och sedan ned i armarna. Lagom vid fingertopparna börjar det pirra. Alla dessa tankar jag har i huvudet försvinner för ett tag. Nu är det bara våldet som rör sig i min skalle. För att lugna ner mig, måste jag slå mig själv.
DAGS ATT GE SIG AV
Efter en månad blev jag tvingad att lyfta på luren och ringa till min pappa.
Tiden är knapp, och jag måste härifrån. Innan den där semestern.
Jag kommer att göra det. Ni får inte stoppa mig. Jag vill dö.
ATT NI ALDRIG LÄR ER
Så trött på att stå bakom en mur och dölja saker för dig. Jag vill inte göra något mer komplicerat än vad det redan är. Jag kan aldrig vara uppriktig och rak mot dig, trots att jag vet att både du och jag vill att det ska vara så. Men det finns faktiskt ett hinder. Såfort jag öppnar käften avbryter du mig och i fråga sätter i princip varenda litet ord jag säger. Du är så himla trångsynt. Du inriktar dig bara på din sak, sedan struntar du i allting annat som snurrar runt omkring dig. Du bryr dig bara om det du kan. Och något du är riktigt bra på, det är att kränka andra människor. Du kränker mig tills jag storknar och ger upp. Det är bara din grej, helt enkelt. Tycker det är synd att hela du blivit en person som lämnar ut dåliga åsikter och sedan tror att folk håller med dig. Du tror att du kan så mycket om livet och verkligheten. Men i själva verket kan du ingenting. Ingenting vettigt i alla fall. Du borde skämmas, pappa. Men det gör du inte. För ännu har du inte insett vilken idiot du är. Jag tycker det är ruttet av både dig och mamma att skicka iväg mig till ett annat land. Med dig. Det märks att ni inte lärt er någonting efter alla dessa år. Jag pratade faktiskt med min bror om det här. Igår. Han sa något som jag till min förvåning inte tänkt på förut. "Du Edita, har du tänkt på en sak? Kommer du ihåg när vi åkte dit med pappa. Allting var roligt, ända till sista dagen. Minns du då när han var påväg att bryta min arm på den där pizzerian? Sedan nästa gång vi var utomlands med honom var också allting helt okej alla dagarna, förutom den sista. Det var då han skrek det där till dig. Minns du? Han väntar med allting till sista dagen. Belgien resan kommer att bli ett helvete, precis som med alla andra resor vi gjort tillsammans med honom. Jag längtar redan till den dagen vi får åka hem från Belgien". Gud, vad smart min bror är. Han är trots allt inte så dum som jag jämt påstått att han är. Bakom all alkohol, hasch och klotter finns det en riktigt klok människa. Okej, nu ska jag inte berömma honom allt för mycket. Hur som helst.. Jag förstår inte hur mina föräldrar kan vara så dumma. De lär sig aldrig av sina misstag. Om dom verkligen hade förstått, så hade de aldrig skickat iväg mig på ännu en semester med min pappa. Han har lovat att det ska bli en bra resa utan en massa bråk, men det tror jag inte på. Det var inte första gången han lovade någonting. Och vuxna människor håller aldrig det dem lovat. I alla fall inte min pappa. Jag tycker det är onödigt att slösa pengar på en resa som jag verkligen skulle göra allt för, för att få slippa. Dem betalar pengar för att se mig lida. Så kan man säga istället, för att få en bättre beskrivning på det. Jag vill bara att någon ska kunna ha förståelse för hur jag tycker och tänker. Jag vill också sätta ord på mitt tänkande och mina känslor. Men jag får inte, för det är alltid någon som blir missnöjd. Uppskattar att jag åtminstone kan sätta ned mina egna åsikter skriftligt, utan att någon ska klaga. Egentligen behöver jag inte skriva såhär. Det jag vill komma fram till är endast en mening. Jag tycker att mina föräldrar ska börja tänka till lite mer än vad dom just nu gör. Mer än så behöver jag egentligen inte säga. Jag är bara så besviken på er två.
Mamma & pappa.
Mamma & pappa.
TANKAR
Jag är överallt, men ändå ingenstans. Ibland blir jag full av energi och det bara kittlar i hela kroppen för jag måste röra mig. Kan med andra ord inte sitta still. Men ibland känner jag mig helt tom. All kraft bara försvinner bort med vinden. Känner mig så svag. Under alla dessa år jag levt, har jag lärt mig att uppskatta. Istället för att klaga ska man se allting på den ljusa sidan. Varje människa borde ha saker att se fram emot. Ena dagen finner man en ny vän som man sedan aldrig släpper taget om. Andra dagen förlorar man en vän man haft med sig hela livet. Varenda gång en ny människa föds, är det någon annan som dör. Varför finns det inte plats för oss alla här på jorden? Varför måste vi alla någon gång försvinna? Vissa får leva tills de blir gamla och skruttiga, medan andra dör som unga. Orättvist skulle jag vilja kalla det. Ett litet barn dör och har knappt fått upplevt någonting. En gammal kärring dör, och har gjort allting man bara kan göra. Egentligen skulle jag vilja skriva ned en lista på precis allting jag vill göra här i livet. Varenda liten grej. Och sedan, när jag gjort alla dessa saker, då är jag värd en plats i himlen. Då behöver jag vila. Men det är någonting inom mig som säger att jag inte har något här att göra. För det första, vad vill jag göra? Det vet jag inte. Där sitter problemet. Jag vet inte vad jag vill göra.
Jag har så fruktansvärt svårt att gå vidare. Det har jag alltid haft. Jag minns när jag var liten och mamma skulle slänga mina strumpor det precis blivit hål i. Jag hade begravning. En begravning för ett par strumpor! Normalt, ja men visst. Jo tjena. Men nu är det inte längre dem där strumporna jag inte kan släppa. En person som jag haft med mig hela livet har försvunnit. Min morfar. Jag trodde aldrig jag skulle förlora någon. Aldrig! Sånt händer inte mig. Innan det, hade jag aldrig förlorat någon. När jag var ungefär 2 år dog min mosters man på överdos. Han knarkade ihjäl sig. Men jag minns ju inte. Det är den enda gång jag "förlorat" någon, innan det att min morfar försvann. Jag är inte ledsen över att min mosters man dog på överdos. Han kände mig, men jag kände inte honom. Jag var bara en liten skitunge då, så det är ingenting jag minns. Däremot tänker jag ibland på hans stackars barn. Mina kusiner. De hann väl knappt lära känna sig pappa på riktigt. Han knarkade och var knappast sig själv. Det sägs att han var väldigt omtänksam. Men drogerna påverkar en väldigt mycket. Och hans död påverkar oss andra människor som finns runt om kring. Ibland tänker jag tillbaka på min morfar. Jag känner mig skyldig. Känns som att jag gjort något väldigt dumt. Jag tänkte aldrig på honom. Han fanns jämt där vid mig, men jag bara... Ignorerade. Som vanligt. Hur dum får man vara egentligen? Jag skulle hellre vilja byta ut honom mot min pappa. Jag skulle vilja ge min morfar en chans åtminstone. Min pappa har fått miljoner chanser, medan morfar inte fick en enda. Jag brydde mig inte om honom. Jag var bara så säker hela tiden. Han skulle aldrig lämna mig, så jag behövde inte oroa mig så mycket. Han fanns bara där. En vacker dag får man reda på att han är borta. Han är död. Han kommer inte tillbaka nu. Aldrig någonsin kommer han komma tillbaka. Vad tänkte lilla jag då? Jo, det här var min första tanke... "Vad fan har jag gjort? Jag ska träffa honom, en sista gång. Jag ska prata med honom. Han är inte död. Jag åker och träffar honom, nu med en gång!". Men nej, det gick inte. Det var försent. Försent att säga farväl och få höra hans röst en sista gång. Det enda jag fick se var hans kropp. Jag trodde inte han var död. Det såg inte ut som det. Det fick inte vara sant! Jag som har så fruktansvärt svårt att gråta.. Men just den gången forsade tårarna i kombination med skrik. Det gjorde så ont. Under alla dessa år hade han funnits för mig. Men jag släppte aldrig in han i mitt liv. Han fick stanna där ute. Om det är något jag ångrar, så är det just det här. Att jag aldrig släppt in min morfar i mitt liv. Jag förstår inte vad fan jag tänkte med hela tiden. Mitt livs största misstag. Men vad ska man göra? Jo, man ska gå vidare. Men hur? Vad gör man när man går vidare? Det vet jag inte. Man lär sig av sitt misstag man gjort. Men jag kan inte lära mig av mitt misstag. Det går inte. Jag vill inte släppa in någon i mitt liv. Jag orkar inte.
Min pappa borde få sig en rejäl omgång.
Du är en falsk och hemsk människa. Jag behöver inte dig.
VILL KOMMA HÄRIFRÅN
Sometimes I wanna get high, travel up away to the beautiful skies.
-
Det gör så ont pappa. Så fruktansvärt ont.
Någon måste alltid vara vid min närhet när jag är arg, för att kunna hindra mig från att göra idiotiska saker. Annars är risken stor att jag slår mig själv. Jag vet ju hur det är. Så fort ingen ser eller hör så smäller det. Direkt, utan att tänka. Jag vet inte riktigt vad man ska göra för att få mig lugn. Ibland räcker det med att bara ta tag i mig, sätta sig ned och prata. Lugnt. Men det är ingen som gör. Istället hittar jag på en massa andra idiotiska saker, som jag oftast ångrar efteråt. Ibland blir jag rädd. Rädd för mig själv. När jag är riktigt arg har jag inga gränser. Inte alls. Det är så jävla jobbigt att inte kunna hantera det. Hela mitt liv är jobbigt. "Ge det lite tid". Vadå lite tid? Hur mycket tid har jag inte gett? Har försökt i evigheter känns det som. Hur jävla lång tid tar det egentligen? Orkar snart inte vänta mer. Allvarligt, jag drar snart.
HELVETE?
Och som vanligt skiter allting sig. Fan för det här.
Pappa, pappa, pappa. Försvinn, försvinn, försvinn....
NU JÄVLAR
Ännu en gång räddade karaten mig. Som vanligt. Så jävla härligt. Den här dagen trodde jag faktiskt var den sista dagen i mitt liv. Och nu skojar jag inte. Jag hade planer om att göra något dumt. Något väldigt dumt. Inte ta livet av mig, utan något annat. Vill inte nämna det. Hur som helst... Jag visste att det fanns ett litet hopp kvar. Det var karaten. Det är något som aldrig sviker. Aldrig sårar. Och den träningen ger mig inte bara styrka utanpå, utan även otroligt mycket inuti. Det är tur. Jävligt tur måste jag säga. Det är så skönt att få beröm för något man verkligen älskar. Det är så fruktansvärt bra. Träningen peppar mig så otroligt mycket. Idag har jag lärt mig en sak. Jag har lärt mig att karaten är något jag aldrig någonsin ska släppa. Det kan jag för den delen inte heller, med tanke på hur långt upp jag kommit. Det går inte att sluta då. Tränar jag inte, mår jag uselt. Och mår jag uselt, leder det till saker som förstör både för mig själv och för andra. Inte bra alls. Jag håller mig fast vid det här. Att få lära sig något är underbart. Sedan är det ännu mer underbart att lära ut saker jag själv lärt mig. Jag älskar det. Att se andra le och vara glada, för att jag lärt dem något.
Just nu. Just den här kvällen och förmodligen natten kommer jag endast att tänka på vettiga saker. Min pappa ska jag glömma. Bort, bort, bort! Just den här sekunden mår jag bra. Och jag ska försöka hålla fast vid det, åtminstone en dag. Tänk vilken skön känsla att få må bra en hel jävla dag. Det var ju ett tag sedan. Nu ställer jag mig in på det här. Imorgon ska jag må bra. Fuck allt annat. Jag ger det här ett sista försök nu. En sista gång ska jag rycka in och försöka ta tag i åtminstone lite. Försöka... Jag vill inte ge upp. Det är inte min stil. Jag är en person som aldrig ger upp. Nu jävlar.
